Allt är relativt.

Frågan som ställdes idag under lunchen och som enligt mig bevisar att jurister antingen tänker väldigt mycket utanför lådan eller bara helt enkelt är oförmögna till att räkna: Hur många är ni som går kursen?

- Hm, vi fyller nästan ett rum.
- ...eller en liten hästsko.
- Ungefär lika många som här vid bordet! Eller fler.
- Eller lite färre, kanske.

Rätt svar: Tolv. (Tack Raymond.)

Ikväll känner jag mig fyrahundra år gammal.

Skägglösa dvärgar i baren. Människor som utövar yoga på golvet i Spanska Salen. Alldeles för många Oskar Linnros-frillor som får spasmer på dansgolvet. Jag ser mig omkring och försäkrar mig om att det visst är Scharinska på en löningshelg med Club Zoo på schemat. Men vad har hänt? Vad gör barnen som brukar hålla till på Corona här? Och var är stammisarna?

Vid något tillfälle spelas Robyn samtidigt som jag har fyra par Converse inom synfältet och jag känner lättnaden ta fäste i bröstet. Men det är bara tillfälligt för i nästa stund spelas en sampling av "Cirkle of life" och jag inser att majoriteten av klientelet förmodligen var för unga för att gå själva på bio för att se Lejonkungen när den kom.

Hemma från Affrikat!

Blogspot var dessvärre blockat i Etiopien så jag har inte kunnat uppdatera ens att det har funnits en (hyfsat ouppdaterad) reseblogg på ethiopiababy.blogg.se.

Nåväl.

Igår var jag och Mia och såg "127 timmar" som är en mycket bra film baserad på en verklig händelse om en man och hans arm.

Under natten drömde att jag sov på en killes arm tills armen ruttnade och lossnade. När jag vaknade bad jag så hemskt mycket om ursäkt men han sa bara att "nej, nej, ingen fara". Trots att han nu bara hade en arm.

Skönt att jag nu iallafall verkar ha slutat drömma om Addis.