Städvecka

När jag likt en livegen far med moppen över de till synes oändliga ytorna korridor slår mig orden från en nu utflyttad korridorsgranne mig med kraft:

"Det är så mycket lättare att städa när man inte är bakis!"

Ack, all den visdom som alstras på Pedagoggränd och som oftast aldrig når utanför husets väggar.

Efter att ha lämnat över stafettpinnen till grannen medsols om mig kan jag iallafall, äntligen, andas ut.

Halvt naken, väldigt exposed och kanske lite rädd.

Överlevde cellprovtagningen trots allt men jag måste säga att det finns trevligare saker att göra en fredageftermiddag. Jag blev inropad av en stor och barsk kvinna som tog hand om mig och sa åt mig att "slappna aaav". ("Slappna aaav kan du göra själv!" tänkte jag högt inne i min hjärna.) Isch. Det är bara nåt väldigt onaturligt i att klä av sig bara sådär. Finns det egentligen någon, utöver blottare då, som gillar ensidig nakenhet? Är man två finns det iallafall en viss reciprocitet i det hela. Fast jag vet å andra sidan inte om det hade vart bättre om hon hade börjat sympatistrippa... Hur som helst.

Fick en mindre fredagsdepression efter det, ("all dressed up and nowhere to go" fast utan att vara dressed up) men den gick över efter att Petter hade peppat mig för London i vår. (Cissi, jag tänkte bo hos dig! Hoppas det är ok.)

Annars har det inte hänt så mycket. Lillasyster är ute och roar sig på jobbfest (tema: "kom som dig själv!") medans jag ligger och äter wasabinötter och kollar Morden i Midsomer. Jag vet att jag har sagt det tidigare men jag älskar verkligen brittiska serier. London i vår kommer med andra ord bli hur bra som helst.

Från sorglös till cellprov

Hela dagen idag har jag bara strosat runt i korridoren iklädd långkallingar och tjocksockar. Mysläst lite. Druckit kaffe. Sett mina grannar avnjuta diverse måltider. Läst hela DN (förutom sporten). Ja. En mysdag har det varit helt enkelt. Så för att återfå balansen ska jag därför gå och lägga mig i en gynstol. Man kan ju inte ha det hur bra som helst.

- Är ni klar med det här maskinen eller?

Min personlige tränare för kvällen säger att det är lugnt, ta den du. Sedan tittar hon på mig där jag ligger på gymmets golv och försöker att inte kräkas. Att gymmet snurrar lite lätt hjälper inte mot illamåendet. En timme med personlig tränare blev 30 minuter eftersom jag inte kunde utföra övningarna. Tio av dom satt jag med huvudet mellan knäna och ytterligare fem tillbringades på golvet.

Note to self: Nästa gång personalen på blodcentralen avråder mig från att träna samma dag som jag lämnat blod - lyd.

"Fröken, fröken! Jag vet!"

Jag är lite nördig men jag tycker verkligen att kursen jag läser nu är sjukt spännande! Det i kombination med att jag får panik av pinsamma tystnader har gjort att jag oftast är den första att svara på frågor på seminarierna (även om jag oftast inte har ett egentligt svar, jag vill bara att den fruktansvärda tystnaden ska brytas). Men jag skäms inte, jag önskar bara att jag skulle vara bättre förberedd till och från. Idag hade jag mitt mest Hermione-iga ögonblick hittills. Läraren ritade en triangel på tavlan och frågade klassen vad det var. Ett partytrick från hans sida för vem skulle nånsin kunna gissa att triangeln faktiskt inte är en triangel utan självaste.... "Bosnien?" säger jag som kom ihåg tricket sen förra våren. Tjejen brevid mig tittar förvånad på mig.

Läraren ritar sedan två bollar på "Bosnien" och frågar om nån vet vilken stad, uppdelad mellan olika etniciteter, det ska föreställa. Plågsam tystnad. "Mostar?" föreslår jag tvångsmässigt. Nu tittar till och med läraren konstigt på mig.

Det råkar bara vara det att Cissi, Kajsa och jag var i Bosnien förra året och övernattade då i Mostar - staden känd för sin bro som har sprängts otaliga gånger på grund av uppdelningen mellan folken i staden. Resten av lektionen försöker jag tona ner bessewissrigheten medans ordet "fjäskis" sakta bränns in i min panna.

Kvällsrapport från den okände Daltonbrorsan

Jag blir alldeles glad när jag får kommentarer! Oftast är jag helt övertygad om att ingen orkar läsa och vad spelar det egentligen för roll att skriva nåt, även om jag egentligen tycker det är roligt. Men när man får livstecken från kompisar som läser så blir det ju en helt annan sak. Så fortsätt gärna kommentera, I like it.

Hela dagen har jag (som vanligt) skjutit på det nödvändigaste och därför har jag nu ett kapitel om state-building att ta med mig i sängen. För hur otaktiskt det än må vara att plugga i sängen så orkar jag inte sitta rakt. Dubbelpass spinning och sen lite gym - I rest my case. När jag kom hem orkade jag inte ens hälsa på någon (så det var tur att jag inte mötte någon, det skulle ha varit otrevligt av mig isåfall) så jag tog bara en grillad kyckling och en brieost och la mig i sängen och blev pratat med i telefon. Klämde förövrigt hela brien bara sådär så nu är väl träningen tillintetgjord. Nåväl, den var god. Eller egentligen var den inte så supergod, det var Euroshopper brie, men jag ju gillar ost och Euroshopper duger i krig (eller åtminstone dagen innan löning).

Försökte också fånga dagen i en bild så mamma får se det omtjatade håret. (Och solbrännan, inte att förglömma! Vilket fantastiskt pigment jag har begåvats med.) Dessvärre gav blomman i fönstret mig en mycket lömsk skuggmustasch så nu ser det ju mest ut som att jag ska springa iväg och lägga ett fruntimmer på ett järnvägsspår eller nåt.

Oj

Antingen så är det mamma* som stammar på "uppdatera"-knappen eller så är det helt enkelt fler än jag trodde som läser vad jag skriver. Ok, 44 sidvisningar på tre dagar är en fis i bloggrymden men jag blir ändå lite förvånad.

Nån som är sugen på att lämna en kommentar för att stilla min nyfikenhet? Anonyma går bra för den som är blyg, så länge det är en vänligt sinnad kommentar**.

Nu: ta uti med släpande rådgivning
Sen: läsa på om Humanitarian intervention och State-Building

*Som jag faktiskt helt säkert vet läser min blogg. Även känd som "morsan", "mammaaaaa!", "lilla mor" samt "Siv".
** Alltså en o-taskig kommentar. (Taskiga kommentarer vill väl ingen ha?)

As cool as ice

Dagens näst vanligaste kommentar var hur pass bra den nya hårfärgen framhävde solbrännan. "Solbrännan". Bah. Två dagar med brun-utan-sol snarare. (Inget pigment i kombination med längsta vintern i mannaminne, vad ska man göra?)

I början av dagen var det också vad jag sa men sen blev jag less på mig själv. Av nån anledning (som jag börjar tro är genetisk) verkar jag vara fysiskt oförmögen till att vara cool. ("Designerklocka? Nej, inte alls. Jag köpte den på Rusta för 25 spänn!") Alltså bestämde jag mig för att från och med nu bli tyst och mystisk. Ja. Exakt så är min plan. Jag genomförde planen med kirurgisk precision klockan 16.08 när en kompis först frågade om jag har färgat håret. Jag sa "ja". Mitt svar följdes av konstaterandet att färgen framhäven solbrännan varpå jag sa "...jaha, vad bra!".

Yes! Sjukt coolt! Victory is mine!

- Har du färgat håret?

Dagens vanligaste fråga. Ja, jag var lite uttråkad igår och gjorde slag i saken. "Mahogny" kan tydligen se ut på olika sätt beroende på tillverkare och att fråga om jag har färgat håret kan i dagsläget vara lite att bekräfta det uppenbara. Det ser inte helt bedrövligt ut och jag tror jag kan vänja mig. Fast i solljus ser jag ut lite som Plupps rödhåriga syster.

Say hello to my little friend

Förra veckan gick många timmar åt att få tummen ur och efter många års velande äntligen skriva ett CV. Ja, jag vet att det är jättekonstigt att jag inte har haft ett CV förrän nu. Men då har jag inte fått jobba heller. Hur som helst, idag fick jag lite lön för mödan när jag blev uppringd och bokades in för intervju! Wohoo!

Sedan dess (det var för tre timmar sen) har jag varit så uppspelt att jag inte har kunnat koncentrera mig på de artiklar jag ska ha läst till imorgon utan istället har energin gått åt till att fixa om i mitt rum.

En hylla jag köpte för fem år sedan fick äntligen uppleva vad det är att sitta fast på en vägg. Den ser lite smått förvånad ut nu måste jag säga. ("Vart är golvet? Vart är dammet?!" Lugn, lugn, säger jag åt den. Dammet är snart på plats och med tanke på min spika-först-kolla-sen-fyll-igen-felslagna-spikhål-med-tandkräm-när-jag-flyttar-approach till det mer konventionella borrandet kommer nog hyllan rasa ner på golvet vilken dag som helst.) Filmaffischen som provisoriskt har fått stå på skrivbordet och agera post it-hållare flyttades till framför garderobsdörren. Ganska snart insåg jag att det var en mindre funktionell plats att ha en stor tavla på och ställde därför in den på toaletten istället.

Sådärja. Så fort jag bara kommer över obehagskänslan över att ha Tony Montana framkikandes bakom tvättkorgen när man ska kissa så kommer jag säkert älska min nya inredning.

Nu: jobb
Sen: spinning
Senare: läsa färdigt artikeln så jag får veta om en bra miljö är en mänsklig rättighet eller ej

Skrivartrassel

Har just bränt en hel förmiddag på att försöka få UB:s nya skrivarsystem att fungera. Gå hit, gå dit, fråga en bibliotikarie som måste fråga en annan som måste ringa teknikern, "kan du visa hur du gjorde när du skrev ut?", tick tack, föreläsning snart, möte innan dess, och papprena som jag måste ha med mig för att ändå nånstans upprätthålla fasaden av en hyfsat ordningsam människa.

Undrar just hur många hjärnblödningar per år som är en direkt följd av datorer?

Pratbubblor brukade ju vara roliga...

Detta meddelande har sen senaste tiden dykt upp på min skärm med allt tätare intervaller. Jag vet inte vad mer jag kan avvara för program? Skype, Word, MSN och Spotify är allt jag önskar mig men tydligen är det för mycket begärt.

Datorstackarn är numera så trött på livet att den hänger sig vid blotta tanken på att lägga in sidnumrering i Word. Suck.

Jag vill ha en ny dator NU.