"Pris ske Gud, här kommer skatteåterbäringen!"

En i dagarna stadigt återkommande statusuppdatering på facebook. Och vad mer kan jag säga än: varsågod.

Inte för att jag antyder att jag är Gud eller så. Men efter att ha granskat e-deklaration efter e-deklaration i en månads tid anser jag mig berättigad till att skamlöst säga varsågod till alla som yttrar tacksamhet.

Lite självgod, ja. Men vad fasen.

Mitt liv enligt Radiohead

Regler: Använd enbart låttitlar av EN artist för att svara stiligt på dessa frågor. Upprepa inte en låttitel. Ok, vanligtvis brukar jag inte orka nappa på sånt här men den här var faktiskt kul. (Och i ärlighetens namn "nappade" jag ju faktiskt inte på den utan snodde den på eget bevåg från Jockes Facebook... ) Hur som helst, här är mitt liv enligt Radiohead.

Är du man eller kvinna?: Yes I am
Beskriv dig själv: I am Citizen Insane
Hur du känner dig: Bulletproof... I wish I was
Beskriv stället där du bor: Fake Plastic Trees
Platsen du skulle resa till om du kunde åka var du ville: Sail to the moon
Hur du helst transporterar dig: Killer Cars
Dina bästa vänner är: Fitter Happier
Du och dina bästa vänner är: Climbing up the Walls
Hur är vädret?: No surprises
Favorit-tid på dagen: Go to Sleep
Om ditt liv var en TV-serie, vad skulle den heta?: How I made my millions
Hur är livet enligt dig?: Like spinning plates
Beskriv ditt nuvarande förhållande: True love waits
Din rädsla: How can you be sure
Dina bästa råd: Stop whispering och Prove Yourself
Hur du skulle vilja dö: High and Dry
Din själs nuvarande tillstånd: In limbo
Ditt motto: Everything in its right place

Bonusfråga: Vilket är mitt livs coolaste ögonblick? Jo, när jag och grabben var påväg in på ett museum i Oxford för några år sedan. Just när jag ska öppna porten kommer en man och en pojke ut och jag är på vippen att säga "thanks" åt mannen för att han höll upp dörren åt mig - när han istället helt sonika släpper dörren på mig. Jag blir skitsur och vänder mig om för att säga något otrevligt (på svenska i och för sig, men ändå) när jag ser grabbens ansiktsuttryck. Helt starstruck. Tydligen var den otrevlige mannen ingen mindre än Thom Yorke.

Än så länge är han den mest kända personen jag "träffat". (Eller rättare sagt som har träffat mig... med en dörr.) Och jag kände inte ens igen honom. Suck.

36 § AvtL

I tentatider präglas till och med Facebook av vad som pågår.
"Du är en slasktratt. Du kommer alltid sist till basgruppsmötet, glömmer bort vad du ska säga på seminariet och bor på Berghem. Ändå lyckas du."

Vad ska jag säga? Stämmer väl rätt bra. Länge leve slackernörden!

Sent ska syndaren vakna

Fick en rejäl släng av tentaångest idag när jag intet ont anande skulle kolla jobbmöjligheter nästa vecka och upptäckte att tentan, likt ormen i Edens lustgård, hade smugit upp bakom mig och huggit mig i ryggen. (Ok, det var kanske inte exakt så ormen gjorde men ni fattar...) Det känns verkligen som att jag har varit i koma hela våren för att nu vakna upp och inse att det är sjukt bråttom om jag ska hinna lära mig nåt.

Och vad gör jag istället för att skriva kostnadsräkning inför förhandlingen imorgon? Jo, ett Facebooktest. ("Hur mycket white trash är du?") Ibland förtjänar jag verkligen mig själv.

Var vänlig bifoga foto

Idag var det sista dagen att lämna in ansökan för utbytesstudier och av någon outgrundlig anledning skulle man tillsammans med ansökan bifoga ett foto. (Får dom fula inte åka?) Och som den kameralösa kvinna jag är så får Facebook fungera som mitt fotoalbum.

Här är ett litet urval av helt typiska Liselott-bilder. Vilken av dom tycker ni signalerar mest ambitiös student/självständig ung kvinna/student värdig att nominera till ett utbytesprogram?

Sol ute, sol inne, sol i hjärta, sol i sinne - det är jag det!

Jag tar dagen som den kommer (även om den kommer som en drinkpinne genom näsan).

I glada vänners lag, där trivs jag!

Jag är inte rädd för att prova "äcklig" inhemsk mat.

Jag är väldigt engagerad i fredsrörelsen. Peace! (Vänligen ignorera ordet "party" i pannan.)

Efter ett tag lyckades jag iallafall hitta en hyfsat normal bild, dessvärre tagen ur ett våldsamt grodperspektiv. Men efter att ha skurit bort ca åtta kilo gäddhäng i Microsoft Office Picture Manager så lämnade jag ändå in den tillsammans med ansökningen. Håll tummarna nu!

Jag vill inte veta. Faktiskt.

Återigen har Facebook tagit sig friheten att fråga folk saker om mig som jag inte vill veta svaren på.


Helt seriöst: jag vill inte veta. Skulle jag vilja veta vad folk tyckte om min eventuella lösaktighet så skulle jag fråga. Alternativt vara riktigt lösaktig och inte bry mig ett skit.

Tre frågor ploppar upp:
1. Varför gör Facebook såhär?
2. Hur får man bort det?
3. Är det kanske dags att untagga sina bilder, avsluta sina vänskaper och lägga ner?

Frågor man inte vill veta svar på (om dom inte är bra förstås)

När man för en gångs skull engagerar sig i Facebook och loggar in så får man det här kastat i ansiktet:
Mer eftertraktad än mindre än 20 procent av befolkningen. Meningen går ju inte ens ihop. Och två frågor dyker genast upp; Varför har min facebook valt att ställa folk just den frågan? Och vilka har tagit sig tid att svara?

Det är väl lika bra att gå och dra nåt gammalt över sig på en gång.

Och för den som undrar så har jag tagit bort den funktionen nu (som jag inte ens visste att jag hade till att börja med). Jag vill inte riskera att nästa gång jag loggar in få veta svar på oönskade frågor av typen "Tycker du om mig?" och "Tycker du jag är tjock?". Frågor som jag inte ens har tänkt i mitt huvud de senaste åren. Tack Facebook för att du drog tillbaka mig till mitt trettonåriga jags självförtroendenivå.

Facebook och sånt

Som ni kanske vet så gillar jag inte Facebook. Länge stod jag utanför av ren princip men min paranoja tog över till slut. Mail började dimpa ned med orden"You have been tagged in a photo" (dvs. "du finns på bild inför hela världen med namn och allt, men sorry, du får inte se vilken bild förrän du själv är registrerad användare") och till slut gav jag vika för trycket.

Men jag tycker fortfarande att det är väldigt överskattat. Visst, det är ett bra sätt att hålla kontakt med folk man inte träffar så ofta men förutom det? Jag vill inte bli petad på eller få får kastade på mig eller veta vem som tycker jag är het eller bli en sexig varulv. (Det gör inget att folk skickar inbjudningar men räkna inte kallt med att jag ska börja jaga vampyrer bara därför.)

Och helt seriöst, tror folk verkligen att svältande barn/våldtäktsoffer/misshandlade kvinnor blir gladare av att vi spammar varandra? Jajaja det får uppmärksamhet osv. men det faktum att vissa mail avslutas med "om du inte skickar det här vidare vet jag att du är en hjärtlös människa som inte orkar blablabla" gör inte att jag känner mig mer motiverad att terrorisera min kontaktlista än vad jag gjorde innan.

Internet alltså. Vilket påhitt.

Facebook

Standardavtal alltså. Det här är vad man har gått med på när man registrerat sig på Facebook:

"By posting User Content to any part of the Site, you automatically grant, and you represent and warrant that you have the right to grant, to the Company an irrevocable, perpetual, non-exclusive, transferable, fully paid, worldwide license (with the right to sublicense) to use, copy, publicly perform, publicly display, reformat, translate, excerpt (in whole or in part) and distribute such User Content for any purpose on or in connection with the Site or the promotion thereof, to prepare derivative works of, or incorporate into other works, such User Content, and to grant and authorize sublicenses of the foregoing."

Med andra ord har jag gett dom en oåterkallelig och evig möjlighet till att göra vad dom vill med allt jag lägger upp på min sida. Mina bilder, mina texter, allt. Det här var stora nyheter i dagens tidningar enbart av den anledningen att nån journalist nånstans fick för sig att läsa standardavtalet. Något som alla har tillgång till men ingen läser. Eller är det bara jag som har missuppfattat? (Hoppas, hoppas.)