"Varför gör jag såhär mot mig själv?" - Marsfjället 2010

När jag efter femton kilometer, varav inte många på samma höjdnivå, och med lika många kilo på ryggen balanserar på vassa stenar för att inte sjunka ner i myrmarken kan jag för mitt liv inte komma ihåg anledningen till att jag är här. Uppförsbacke, duggregn, regnskyddet som gick sönder första gången jag skulle använda det. ("Passar för ryggsäck på 60-70 liter". Min är på 50 liter och skyddet når inte ens runt.) Anna frågar hur det går och som svar på tystnaden matar hon mig med choklad. Jag funderar länge på vilken kroppsdel jag skulle kunna tänka mig att offra för att försäkringen ska täcka fjällräddningen. Det finns människor som älskar att gå i uppförsbacke. Jag är definitivt inte en av dem. Jag bara lider.


Men helt plötsligt är jag inte längre i en regnig uppförsbacke. Istället sitter jag i en kåta framför en kamin och äter tidernas godaste korvstroganoff ur en rosa kåsa. De blöta kängorna hänger på tork i taket tillsammans med understället. Jag är varm, torr och mätt och packningen står lutad mot väggen, på behörigt avstånd från min rygg. Trötta fötter men kroppen är full av endorfiner. Anna häller upp rödvin i min kåsa . (Det gäller att självklart att prioritera vikten när man gör såna här saker. Vin är en lyx och något som man betalar för genom ett halvkilos extra packning. Som kompensation skippade vi myggmedlet.)


Jag inser att det handlar om kontraster. Trött, hungrig och blöt. Mätt, varm och lycklig. Att inte ha precis allt inom räckhåll utan bara ha det man själv burit med sig. Att andras frisk luft och bära sig själv över långa sträckor. Att äta och bli mätt när man är så slut på energi att man inte ens fattar att man varit hungrig. Att få krypa ner i en sovsäck och sova så som man bara sover när man varit ute en hel dag och är fysiskt slutkörd.


Dagen efter sitter vi på toppen av Marsfjället och äter lunch. Tittar på fjäll som kan ligga i Norge. Tänker på kollegorna som lovat att de ska tänka på mig när de ligger i sina varma och mjuka sängar på kvällen. Jag tänker att det inte spelar någon roll. Jag kommer njuta så mycket mer av min egen mjuka säng när jag kommer hem eftersom jag har något att jämföra med.


Jag tror det är kontrasterna som gör saker värda något.

Löningsdag! Låningsdag!

Dagen då jag efter att ha levt alldeles för länge på havregryn och blodpudding skuttar in på Konsum för att fylla kylskåpet! Och köper... Eh... Mjölk. Och ägg. Och djupfrysta majskolvar. Jag funderade länge på att köpa en tub ekologisk tomatpure men satte till slut tillbaka den i hyllan igen.

Det kurrade till och med i magen men inspirationen låg på noll. Jag ser ingen annan förklaring till det än att smaklökarna har dött i brist på smakupplevelser.

Så för att på nåt sätt ändå få känslan av lyx och flärd och slösaktighet så gjorde jag såhär direkt jag kom hem:

Sådärja.

Glamour (och sa lite skitsnack)

For nagra dagar sedan var jag, Kajsa och Ida inne i stan och shoppade och jag passade da pa att ta igen lite av den glamour som forsakats under den senaste tidens resande. Jag fixade sa att jag ska fa tva klanningar uppsydda, shoppade lite smink och fick naglarna fixade. Piffigt varre alltsa. Idag blev jag dock less pa naglarna och klippte av dom sa nu ar jag tillbaka pa normal glamourniva igen, dvs. knappast nagon alls.

En sak som ar valdigt pataglig har men som jag inte tror att jag har namnt ar bajs. Vi ar tio personer i klassen och vi ar alla fullkomligt insatta i varandras avforingsvanor och magproblem. Att saga at nagon att "jag kommer om en stund, jag maste hem och bajsa" ar inget som tittas snett pa nar i princip alla forutom jag har haft atminstone en slang av diarre'. Efter nastan fyra veckor med indisk (las superkryddig) mat har jag borjat bli en smula less pa att att ogonen taras och nasan rinner vid varje maltid och min lunch idag bestod saledes mest av brod, ris och frukt. En av tjejerna vander sig da till mig med orolig blick och fragar hur jag mar eftersom jag valt "magproblemsmenyn". Det ar verkligen ett omtanksamma manniskor man har kring sig!

Nu: ska jag forsoka ladda upp lite bilder till Facebook for sadar attonde gangen

Sen: Yoga class

Ode till dagteve

En sak som är lyx över all annan är följande: Dagteve. Att få strosa runt hemma i fullt dagsljus iklädd pyjamas och dricka kaffe framför McLeods döttrar är så underbart att jag saknar ord.


Igår satt jag och njöt framför Martha Stewart och blev på köpet så inspirerad att jag 1) vattnade blommorna för första gången sen jul och 2) bakade...

...cupcakes!! Eller muffins för all del.

Sjukt goda är dom också, tyvärr.

Nu: Tillbaka till verkligheten som går under namnet "Offentlighet och sekretess"
Sen: taekwondo
Senare: mer offentlighet/sekretess och kanske en och annan muffin

Helgen såhär långt

Mitt lata liv nådde sitt klimax igår då jag låg på soffan hela dagen. Jag vaknade ändå i rimlig tid och åt frukost. Efter det gick det upp för mig att jag inte hade något planerat för dagen och det var väl ungefär där det började spåra ur. Efter att ha funderat och slagit bort tankar på städning och träning så la jag mig i soffan och zappade.

Vaknade igen klockan 13.45. Såg två filmer på raken (Mission Impossible II och Nördskolan). Åt en apelsin.

Gjorde absolut inget vettigt på resten av dan. Den enda nämnvärda prestationen var en tur till Ica med fruktsallad som resultat. Kära Pojkvän var sjuk och fast framför datorn med grupparbete. Syster var borta på spahelg. Längre än så sträckte sig inte min fantasi så jag umgicks med mig själv och The Queen. En vän ringde. "Vad gör du?" "Absolut ingenting. Jag tror jag börjar få liggsår." "Vad skönt!" Hmm.

Idag exploderade den uppladdade energin och jag bakade två limpor redan innan frukost. I skrivande stund städar jag lägenheten (har redan skurat två gånger om) samtidigt som tre veckors tvätt snurrar på i tvättstugan.

Nu: dusch
Sen: middag hos Syster

Plötsligt händer det

Av någon anledning så har kunderna varit lite extra griniga idag (Det är tisdag? Deras fruar har PMS? Inga pengar i slutet på månaden?) och kvällen har gått segt. Klockan var just innan nio och jag pratade med en kund som varken ville uppge namn, personnummer eller kundnummer men gärna ville att jag skulle slå på strömmen NU när det plötsligt hände.

Såhär i efterhand minns jag henne som en guldbeströdd ängel som svävade in genom dörren, en himmelskt skimrande uppenbarelse. Framför sig rullade hon en vagn full med cateringmat. Renklämmor, pajer, fransk potatissallad, gravad lax, rökt lax och hjortronpannacotta... "Varsågod" sa hon och gick och satte sig vid sitt skrivbord.

Kvällen blev efter det mycket trevligare och arbetsplatsen förvandlades från ett trött kontorslandskap med fula gardiner till ett guldskimrande cocktailparty (nästan). Nu funderar vi bara om någon märker ifall vi hämtar upp vinflaskorna från matsalen som De Besökande Viktiga Cheferna glömt kvar...