Allt är relativt.

Frågan som ställdes idag under lunchen och som enligt mig bevisar att jurister antingen tänker väldigt mycket utanför lådan eller bara helt enkelt är oförmögna till att räkna: Hur många är ni som går kursen?

- Hm, vi fyller nästan ett rum.
- ...eller en liten hästsko.
- Ungefär lika många som här vid bordet! Eller fler.
- Eller lite färre, kanske.

Rätt svar: Tolv. (Tack Raymond.)

Ikväll känner jag mig fyrahundra år gammal.

Skägglösa dvärgar i baren. Människor som utövar yoga på golvet i Spanska Salen. Alldeles för många Oskar Linnros-frillor som får spasmer på dansgolvet. Jag ser mig omkring och försäkrar mig om att det visst är Scharinska på en löningshelg med Club Zoo på schemat. Men vad har hänt? Vad gör barnen som brukar hålla till på Corona här? Och var är stammisarna?

Vid något tillfälle spelas Robyn samtidigt som jag har fyra par Converse inom synfältet och jag känner lättnaden ta fäste i bröstet. Men det är bara tillfälligt för i nästa stund spelas en sampling av "Cirkle of life" och jag inser att majoriteten av klientelet förmodligen var för unga för att gå själva på bio för att se Lejonkungen när den kom.

Hemma från Affrikat!

Blogspot var dessvärre blockat i Etiopien så jag har inte kunnat uppdatera ens att det har funnits en (hyfsat ouppdaterad) reseblogg på ethiopiababy.blogg.se.

Nåväl.

Igår var jag och Mia och såg "127 timmar" som är en mycket bra film baserad på en verklig händelse om en man och hans arm.

Under natten drömde att jag sov på en killes arm tills armen ruttnade och lossnade. När jag vaknade bad jag så hemskt mycket om ursäkt men han sa bara att "nej, nej, ingen fara". Trots att han nu bara hade en arm.

Skönt att jag nu iallafall verkar ha slutat drömma om Addis.

På flygande fot

Klockan är nu tio i åtta och jag har befunnit mig på Arlanda sen nästan tre timmar tillbaka. Jag har sovit lite på en bänk, borstat tänderna på toaletten, och köpt den största kaffekoppen som Wayne's kan erbjuda. Sitter nu och inväntar Cissi (som ska köra ut till flygplatsen bara för att hinna hänga lite innan avfärd!) och, såklart, Kajsa (resesällskap, uppsatskompanjon, partner in crime). Inom ett dygn befinner jag mig i Addis Ababa, Etiopien. Hur galet är inte det?

Nu: försöka lära mig hur man bloggar från mobilen (och om det går att göra från utlandet)
Sen: äta en förmodat svindyr flygplatslunch
Senare: Ethiopia baby!

Snö och equality of arms

Ute snöar det Lovikkavantar och inne sitter jag och skriver uppsats. För tillfället fördjupar jag mig i principen om armarnas jämställdhet.


Glöm inte cykelhjälmen idag barn, rykten från akuten säger att det är halt ute.

Söndagen den 10/10-10

Idag har varit en av de där fantastiska höstdagarna som man minns. (Kanske också för att jag förevigade den på diverse bilder.) En helg full av nya bekantskaper, dans, utgång på Scharinska, sovmorgon, solsken och lunch på Folkkök med trevligt sällskap kan liksom inte bli dålig. Det enda tråkiga var upptäckten att min cykel har stulits igen. Suck. Jag antar att det inte går att komma undan snittet på en cykelstöld per år i den här stan.

Påväg till Folkkök på (lånad) cykel.

Jag och Mia.

Det visade sig dock finnas fördelar med att få samma cykel stulen mer än en gång. "Då copypaste:ar jag in ramnumret i den nya anmälan då."

Tjenare italienare!

Efter några dagar i Rom är jag nu i vackra Florens. Hinner inte skriva desto mer utan prioriterar istället att ladda upp några snabba bilder , mest för att frestas. :)

Uteservering i Rom.

Petter och jag vid Vatikanen.

Man skulle kunna tro att jag fångade dem i en rörelse men såhär stod de faktiskt länge och väl och solade. Det är bara att konstatera att till och med sköldpaddorna i Italien känner till La Dolce Vita-konceptet.

Morgonkaffe på en balkong i Florens.

Idag var det verkligen helt strålande väder i Florens. Jag satt på balkongen med en kaffe i handen och njöt av livet när Petter kommer ut och konstaterar med allvar i rösten att "det är verkligen oktober idag". Jag upplyste honom om att han var knäpp och bad honom sedan att föreviga ögonblicket. Andra oktober och 25 grader varmt. Jajamän.

Dagens finaste låt.

Speciellt i slutet... Var bara tvungen att dela med mig.

Angående Sverigedemokraterna

så vill jag bara dra ett snabbt litet citat för att sen lämna den politiska debatten någon annanstans än här.

"I disapprove of what you say, but I will defend to the death your right to say it."
- Evelyn Beatrice Hall

Vi kan väl åtminstone försöka att inte slänga ut demokratibarnet med rasistvattnet?

----------------------------------------------------------------

R (som svar på kommentaren): du har definitivt en poäng. Jag var bara tvungen att lägga mig i diskussionen när folk började sjunka till deras nivå genom att förespråka avrättningar av de som röstat på SD osv. Uppenbarligen har ca 6% av Sveriges befolkning, enligt mig, mycket tvivelaktiga åsikter men att de nu representeras i riksdagen är en "nackdel" med demokratin som jag tycker är värd att ta. Även idioter måste få göra sina röster hörda. För så länge vi har demokrati har vi ju möjlighet att rösta annorlunda nästa gång.

Att vissa direkt kastade de demokratiska principerna överbord och blev av åsikten att man bör avrätta SD-anhängarna eller göra ett undantag i lagen och helt enkelt inte släppa in dem i riksdagen trots folkligt stöd tycker jag är betydligt mer oroväckande. Och ja, jag har förmodligen ett 200-årsperspektiv men för det fall att det skulle vara jag som i framtiden har en avvikande mening (juristpartiet? arbetarpartiet? miljöpartiet? Liselottpartiet?) så vill jag ändå slippa bli avrättad för det fall att jag röstar "fel".

Att sedan dryga 6% av befolkningen bevisligen har åsikter som är fördomsfulla, ogenomtänkta och tillbakasträvande är en annan sak.

"Varför gör jag såhär mot mig själv?" - Marsfjället 2010

När jag efter femton kilometer, varav inte många på samma höjdnivå, och med lika många kilo på ryggen balanserar på vassa stenar för att inte sjunka ner i myrmarken kan jag för mitt liv inte komma ihåg anledningen till att jag är här. Uppförsbacke, duggregn, regnskyddet som gick sönder första gången jag skulle använda det. ("Passar för ryggsäck på 60-70 liter". Min är på 50 liter och skyddet når inte ens runt.) Anna frågar hur det går och som svar på tystnaden matar hon mig med choklad. Jag funderar länge på vilken kroppsdel jag skulle kunna tänka mig att offra för att försäkringen ska täcka fjällräddningen. Det finns människor som älskar att gå i uppförsbacke. Jag är definitivt inte en av dem. Jag bara lider.


Men helt plötsligt är jag inte längre i en regnig uppförsbacke. Istället sitter jag i en kåta framför en kamin och äter tidernas godaste korvstroganoff ur en rosa kåsa. De blöta kängorna hänger på tork i taket tillsammans med understället. Jag är varm, torr och mätt och packningen står lutad mot väggen, på behörigt avstånd från min rygg. Trötta fötter men kroppen är full av endorfiner. Anna häller upp rödvin i min kåsa . (Det gäller att självklart att prioritera vikten när man gör såna här saker. Vin är en lyx och något som man betalar för genom ett halvkilos extra packning. Som kompensation skippade vi myggmedlet.)


Jag inser att det handlar om kontraster. Trött, hungrig och blöt. Mätt, varm och lycklig. Att inte ha precis allt inom räckhåll utan bara ha det man själv burit med sig. Att andras frisk luft och bära sig själv över långa sträckor. Att äta och bli mätt när man är så slut på energi att man inte ens fattar att man varit hungrig. Att få krypa ner i en sovsäck och sova så som man bara sover när man varit ute en hel dag och är fysiskt slutkörd.


Dagen efter sitter vi på toppen av Marsfjället och äter lunch. Tittar på fjäll som kan ligga i Norge. Tänker på kollegorna som lovat att de ska tänka på mig när de ligger i sina varma och mjuka sängar på kvällen. Jag tänker att det inte spelar någon roll. Jag kommer njuta så mycket mer av min egen mjuka säng när jag kommer hem eftersom jag har något att jämföra med.


Jag tror det är kontrasterna som gör saker värda något.

Studentens vardag och helg.

Det blev ingen ensambio igår. Istället gick jag och köpte chips och glass på Ica och la mig i sängen och kollade True Blood tills att jag somnade. På vägen från Ica mötte jag bland annat ett killgäng med knalliga chinos och lila systembolagspåsar, en tjej i röda Converse på en fallfärdig cykel, ett gäng rökande indier, och en katt. Det är uppenbarligen fortfarande början på hösten i studentstaden.

I morse vaknade jag halv nio av att syrran ringde och tog då tillfället i akt att inte sova fram till lunch. "En sund själ i en sund kropp" tänkte jag och for till gymmet redan innan klockan slagit elva.

Efteråt gick jag genom ett tyst Ålidhem och tog hissen upp till fjärde våningen.

I hissen befann sig, förutom jag, en pizzakartong, en nedriven valaffisch, kaffefläckar, doft av gammal öl och en (tom) kondomförpackning.

Nån slags beteendeterapi

Idag har jag sovit, jobbat och betalat tillbaka på karmakontot genom att hjälpa några kompisar flytta. Nu då?


Känner mig lite smått sällskapssjuk idag. Och jag gillar det inte för fem öre. Jag hade sett fram emot en lugn helg så den här känslan av rastlöshet är inte ok.

Min strategi? Att gå på bio själv. Här ska det lugnas ner om jag så ska behöva umgås med mig själv hela helgen.

Mindre snack, mer bilder.

En höstkväll i Umeå 2010. En i sällskapet ska följande dag till Stockholm och göra praktik. En annan ska hem till sin äkta hälft. Några ska till Afrika för fältstudier.

"Jag tycker jag påminner om J-Lo."

Alla vid bordet vände sig mot den kollega (av manskön) som med allvarlig min just yttrat rubriken. "I Bröllopsfotografen." tillägger han som för att förtydliga.


Ja. Vem är jag att krossa någons världsbild..?

:(

Idag lyckades jag få en kvinna i min mammas ålder att börja gråta och det redan innan lunch. Dagen utvecklades dessvärre inte till det bättre utan snarare tvärtom. Tur att jag har så fina kollegor. Men ändå...

...lite pepp, någon?