På resande fot med träsmak i rumpan

Igår kväll lämnade vi, jag och grabben, min familj i Gällivare efter en underbart kaotisk jul för att dra vidare till sydligare breddgrader. (Dock inte så sydliga som man lätt kan få för sig när man skriver "sydliga breddgrader".)

Efter ungefär femton timmars resande sitter vi här och gäspar ikapp vid varsin dator på Arlanda. Vi har lovat varandra dyrt och heligt att från och med nu alltid boka liggvagn på långresor, kosta vad det kosta vill. I natt "sov" vi nämligen sittandes i en vagn knökfull med japanska turister, amerikanska turister och en dam med oanad snarkförmåga. (Önskar att jag hade haft en decibelmätare med mig bara för att kunna bevisa vad som måste ha varit världsrekord.)

Nattens bekvämligheter ledde till en aningen lägre startsträcka på morgonen vilket i sin tur ledde till att vi inte hann gå av tåget i tid utan hamnade i Stockholm i stället. Lite snöpligt men jag tänker som så att med tanke på hur mycket tåg vi ändå åker så skulle det ju vara orimligt att inte nån gång i livet missa att kliva av. Så nu när vi gjort det kan vi helt enkelt bocka av det på listan och fortsätta åka tåg utan att ha oddsen emot oss. Och så fick vi ju faktiskt se lite av Stockholm också och det är ju alltid trevligt.

Nu: kaffe på Waynes om jag får som jag vill
Sen: fortsätta resan till Manchester, sen till Bangor via ytterligare några stopp och byten, för att till sist, om vi har tur, avsluta resan hos svärisarna i Bontnewydd, Wales.
Senare: sova sova sova säng säng säng

Mobilsnack

Förutom att min lånemobil är fränare än min egen och inte ett dugg suicidal så har den även den trevliga vanan att fylla i mina meningar när jag skriver. Precis sådär som vänner man känt i hundra år kan göra. Mobilen och jag har dock bara känt varandra i några dagar och därför blir det inte alltid mitt i prick när den försöker förutsäga mina ord.

SMS 1:
"Jag lever för"... mig? Nja, inte direkt vad jag hade i åtanke.
"Jag lever för tillfället på"... skolan? Sant, sant, men ändå inte vad jag hade tänkt skriva just nu.
Rätt svar: Jag lever för tillfället på bröd. Men bra försök.

SMS 2:
"Kommer du till"... Spanien? Lät riktigt trevligt men tyvärr befinner jag mig inte i Spanien, eller något annat varmt land för den delen. Och det skulle kännas som en svag ursäkt att skylla på mobilen när pojkvännen har åkt ända till Spanien för att upptäcka att jag inte är där. Rätt svar skulle ha varit skolan.

Vi får nog jobba på vår relation lite till men det ska nog gå bra det här. Vi har ju hela julen på oss.

Gomorron

Disciplin var det ja. Som en början på mitt nya pigga liv snoozade jag bara en halvtimme idag. Dessvärre fastnade jag (och sitter fortfarande fast) vid datorn i 30 minuter istället för att ta mig i kragen och gå ner till universitetet. Men det är en början!

Dagens tillkännagivande

Från ett toabås i Samhällsvetarhuset:

Jag har varit rädd för att bajsa på offentliga toaletter i 25 år - det slutar NU!

Och jag vill bara säga: Good for you! Kör hårt!

Pokersenilitet och allvarlig disciplinbrist

Efter att ha fått låna en överbliven mobil modell flashigare-än-min-egen av grannfrun så deltog jag igår i mitt livs första pokerkväll. Efter en lång (och fantastiskt pedagogisk) genomgång av spelets regler började vi spela vad jag tror var Texas Hold'em. (Jag har ärligt talat ingen aning. Spelets officiella namn nämndes aldrig.) Och jag blev övertygad om något jag misstänkt en längre tid nämligen att jag är pokersenil. Varje gång det vankas poker måste jag lära mig reglerna igen och så har det varit ända sen tolvårsåldern. Och igår, antagligen för att vi spelade så länge, var jag tvungen att lära mig reglerna om och om igen under spelets gång.

Det finns ändå nåt positivt, åtminstone för min del, och det är att eftersom spelet alltid spelas som av en nybörjare så håller nybörjarturen i sig längre än normalt. Jag tror jag lyckades lura en och annan medspelare under kvällens gång. ("Spelar hon dum eller ÄR hon?" sa deras miner och förvirringen var total.)

Bästa användningsområdet för lagboken hittills: som bordsben.

På grund av mitt tvivelaktiga leverne med poker och allt vad det innebär kom jag inte hem förrän ett vilket direkt ledde till att jag sov som en stock till halv elva. Jag fattade ingenting när jag vaknade, jag hade ju ställt klockan på nio?

- ÄR DU HEMMA? skrek jag åt pojkvännen som tittar förvånat på mig när jag springer ut i hallen och stirrar på honom med håret på ända.
- Ja..?
- MEN KLOCKAN ÄR HALV ELVA!?
- (kollar på klockan och konsterar att) Ja..?
- Men du ska ju bada i en vak kvart över nio??
- Jag har badat i en vak.
- OCH KOMMIT HEM?
- Eh... ja.

Och uppenbarligen sitter han ju där men jag känner mig så lurad på flera timmars vaken tid att jag ifrågasätter allt. Ännu en förspilld förmiddag alltså. Och när jag väl börjat förspilla så spårade det ur och jag kom inte till skolan förrän halv fyra på eftermiddagen. Och det är väl egentligen okej med "kvällsskift" men då ska man nog inte gå hem klockan sju och känna sig nöjd.

"Avyttring av delägarrätter och fordringsrätter" blev droppen som fick hjärnan att rinna över och benen att gå hem.

Plan för natten: odla fram lite disciplin.

Av plast är du kommen...

Sony Ericssons mobiltelefoner är skit. Jag ångrar bittert dagen då jag övergav min gamla, trofasta, stabila, något tråkiga Nokia för en bländande lila skönhet som gick och hängde sig redan efter några dagar. Det har dock hittills aldrig slutat i tårar, den har hittills bara låtsas dö för att så fort man petar på den komma tillbaks med ett skratt. Och hur gulligt det än må vara med en skämtsamt labil mobiltelefon så kan det bli rätt tröttsamt i längden.

Och igår så var det helt plötsligt inte på låtsas längre. Jag skulle lägga in ett nummer och upptäckte att skärmen återigen var svart-grå (inte helt av, inte helt på). Suck och stön. In med av-knappen. Inget händer. Ut med batteriet, följt av in med batteriet. Nada. Stendöd. Totalt och oåterkalleligt utom all räddning.

Så nu är jag mobillös. Känns väldigt old school.

Tips från coachen

Men stackarna då. Pepparkakshuset sprack under "jordskalvet". Ett tips: Flytta inte till Malmberget. Där går husen sönder på riktigt.

Idag är en sån dag som man inte längtar tillbaka till.

07.00 Släpar mig upp med ögonen i kors.
07.55 Buss till skolan
08.08 Happy Hour på kaffe från Amigo
08.13 - 08.43 Skrivartrassel. Kaffe blir kallt. Svär mentalt åt dålig planering och skickar hatiska blickar år folk som pratar i Röda Rummet.
10.15 Seminarium i internationell skatterätt. Jag glider in med intentionen att ta anteckningar, kanske lära mig nåt och samtidigt undvika alla eventuella frågor för att slippa blotta min okunskap.
10.16 Ser avslappnat intelligent ut. Har lagom mycket ögonkontakt med läraren och bläddrar sporadiskt i lagboken och försöker hänga med/se upptagen ut.
10.17 Läraren, som vanligtvis är en försynt och stillsam man, pekar ut mig specifikt och ber mig förklara första frågan. Hela första frågan. Länge och med detaljer. Jag och Den Stora Skammen börjar bli riktigt bra polare nu.

Utanför universitetet kvart över fyra på eftermiddagen. Boooooring.

13 - 16 Seminarium + föreläsningar i rättsmedicin. Ställer frågor som "Men vad gör man om de anhöriga vägrar obduktion men man misstänker att kroppen bär på någon farlig smitta för man har hittat kroppen i... i en hög... med smittor?" Ibland är jag så vältalig att jag svimmar.
16.22 Spöregn ute. Försenad buss. Kommer så småningom hem. Smäller av i soffan ett ögonblick för att sen åka tillbaks till universitetet igen för mentormöte.
19.48 Hemma. Soffa. Endorfinrus i benen bara av att ligga ner. Äntligen.

Att lyxsnooza

Herreminje vad tungt det är att stiga upp nuförtiden. Jag har lyxsnoozat* över två timmar idag. Och nu när jag väl håller på att vakna till liv upptäcker jag att jag ska jobba om 39 minuter. Ingen riktig idé att börja plugga nåt då... Julmånad i all ära men ibland längtar jag vansinnigt mycket till juni.
*vanligt snoozande blandat med ändring av alarmtid vilket leder till snoozningar uppemot 30 minuter

Om femton minuter, en livstid.

Jag konstaterar idag, återigen, hur urvattnat "livstids fängelse" har blivit.

Aftonbladet:
"Efter en rättspsykiatrisk undersökning föll domen 14 oktober. Schürrer dömdes till livstids fängelse och kommer att utvisas efter avtjänat straff."

Alltså när hon är död..? Kanske dags att byta namn på straffet eller nåt.

Jul är kul

Jag är så glad att jag har julstämning! För nåt år sedan hade jag noll stämning. Dagarna rusade förbi precis som vanligt och helt plötsligt satt jag i soffan hos mamma och pappa med tomten som nöp mamma i rumpan och jag fattade inte hur jag hade hamnat där. Det var ju oktober sist jag kollade?

Men i år är det helt annat! De senaste två (eller kanske till och med tre?) helgerna har jag lyssnat, ja snudd på missbrukat, julmusik. Det har gått så långt att jag i mina mest paranoida stunder sprungit till datorn för att vara säker på att ingen har aktiverat "Vad jag lyssnar på"-funktionen. Skammen att hela msn-listan skulle kunna se exakt hur många gånger om dagen jag lyssnar på Fairytale of New York är mer än jag skulle stå ut med.

"Happy Christmas your arse, I pray God it's our last". Så vackert.

Bara lite mindre än en månad nu till julafton, familjen, Wales och nyår.

Motion är nyttigt

Missade taekwondon idag igen. Sprang efter bussen men helt utan nytta då den bara brummade förbi. Istället blev det fysträning på IKSU. Tung, svettigt och ett perfekt sätt att ta ut aggressionerna på, tänkte jag. Men istället snubblar jag in på... ja, jag vet inte vad? Aerobics? Det var iallafall schlager i högtalarna och folk som "plockade äpplen" och klappade i händerna. Nånstans där borde jag ju ha anat oråd. Inget ont om schlager och folk som går igång på att klappa i händerna, det är bara det absolut obehagligaste jag vet. Det och killar som tävlar till stationerna. Och så killarnas solbrända, tatuerade tjejer förstås. Såna tjejer som tävlar med sina killar som tävlar mot varandra och som peppar varandra genom att klappa händerna med manisk blick. Hu.

Jo jo, det var väl tungt och svettigt också men den mesta energin gick för mig åt genom att störa mig på alla andra. Ibland är jag en riktigt otrevlig människa.

Uppfräschning

I mitt letande efter inspiration håller jag på att göra om bloggen. Skrev idag det fjärde (det här blir det femte) inlägget på en månad vilket vittnar om fantasitorkan som har rått den senaste tiden. Jag skyller på skatterätten. Inte bara är det mycket att göra hela tiden, det är tråkigt också. Jag menar, lyssna själv: s k a t t e r ä t t. Alltså håller jag på att göra om bloggen. Är det förresten nån som vet hur man snyggar till den så att man slipper ha de vanliga mallarna? Mamma?

Förlustregeln finns i 25:e kapitlet. Jojomänsan.

Lunchkonsert... eller inte.

Det här missade jag idag bara för att jag hade råkat bestämma att vi skulle ha lunchmöte med mentorerna just då. Attans.
Och för den som inte kan identifiera dessa smalben så tillhör dom Veronica Maggio.

Den som nämndet...

Det blev ingen bokläsning, syrran drog med mig till IKSU istället. Lika bra det.

Påväg dit blev jag oskyldigt avfärdad som Fis-Tjejen av mina grannar. Det var naturligtvis ingenting dom sa men jag hörde nog deras tankar (och deras fniss). Jag åkte faktiskt bara i en hiss som, när dörrarna stängdes, visade sig vara proppfull med fisluft. Nån som använt hissen en kort stund före mig måste ha vart dålig i magen... Riktigt, på gränsen till "för sent...", dålig i magen. Hur som helst, där står jag och nästan kvävs medan hissen sakta åker ner till entreplan. Dörrarna öppnas och in kliver ett par som bor i våningen under mig. Vad göra? Jag stannade till, tittade på dom, dom tittade tillbaks. Ska jag säga nåt? Men vad säger man till några man aldrig pratat med förut? "Det var inte jag"? Så jag säger ingenting och börjar gå.

När jag hunnit en meter bort slår fisluften mot deras näsor och jag hör deras tankar. "Tjejen fes. Hihi".

Bortkastad kväll

Att träna är bra. Det är hälsosamt och ett mycket bra sätt att pigga upp sig på, för att inte tala om hur bra det är för att bli av med aggressioner. Det kräver dock en hel del av utövaren.

Till exempel är det bra om du har ätit innan så du inte blir trött och arg och svimmar. Det är också bra om du inte har ätit för tätt inpå träningen då resultatet lätt kan bli illamående, mjälthugg och kramp. Man måste alltså planera sitt matintag under dagen för att kunna få ut maximalt av träningen på kvällen.

Att utöva någon form av träning tar även viss tid i anspråk. Du kan behöva ställa in andra åtaganden och/eller tacka nej till erbjudna arbetstillfällen av den enkla anledningen att din kropp förmodligen inte kan vara på två ställen samtidigt.

Det underlättar naturligtvis att befinna sig i själva träningslokalen för att få del av instruktörens instruktioner. Och det var här det brast idag.

Efter gediget matplanerande, taktikvilande, ombytande till lämpliga kläder och placering av kropp på busshållsplats var jag redo att snabbt och smärtfritt ta mig till Gammliahallen för att idka Taekwondo. Jag väntade. Och väntade. Och väntade. Men ingen buss kom.

När klockan var sju minuter i träning kom till slut en buss. Medveten om att jag skulle komma försent klev jag på bussen, betalade biljetten och noterade att jag var på fel buss. Jag satte mig ner. Skulle jag gå av? Nej, jag hade ju redan betalat för biljetten, det skulle ju vara dumt att inte få valuta för pengarna. Så jag satt kvar och bussen rullade iväg.

Medan hållplatserna susade förbi undrade jag om jag skulle gå av och isånafall var. Bussen gick åt helt fel håll och att promenera till Gammlia var inte en ett alternativ om jag inte skulle komma mer än en halvtimme för sent. Det slutade med att jag gick av vid universitetet.

Väl där visste jag inte vad jag skulle göra. Så jag gick till skåpet jag ockuperat i Samhällsvetarhuset och hämtade en bok. Där stod jag med en bok i handen och tårar i ögonen och visste inte vad. Så jag gick tillbaks till busshållsplatsen och åkte hem igen.

Och här sitter jag nu. Och eftersom jag ändå gjorde mig så mycket besvär för en enda bok så antar jag att jag får läsa den då. Och jag som hade tänkt att få slippa skatterätten för en kväll. Jag hatar Umeås lokaltrafik.

Träning

Efter moget övervägande har jag bestämt mig för att träna ikväll. Jag chansar på att hostan är astma eller nåt annat icke-smittsamt och kör på iallafall. Kajsa har (extensivt tolkat) lovat att kånka ut mitt lik om det värsta skulle ske.

Grejen är att jag inte vill vara borta för många träningar för då kommer det bara bli svårare och svårare att komma tillbaks. Tro mig, jag var borta i två år av ingen annan anledning än att det var så länge sen jag var på träningen sist.

Nu: byta om, hoppa på cykel och halka iväg till Gammlia!

Sol är sol om än genom skitiga fönster

Sitter för tillfället i köket och läser om skattepliktiga förmåner. Solen skiner in genom ett skitigt fönster och kaffet står och ångar på köksbänken. Är inte i skolan idag eftersom jag kaskadhostar så fort jag öppnar munnen. Hade tänkt sitta i Röda Rummet och läsa men eftersom det är ett tyst rum (och eftersom jag själv intensivt hatar alla som sitter där med hostningar och snorindragningar) så tänkte jag bespara mig själv några onda blickar och plugga hemma istället. Och för en gångs skull går det bra. Tror det har att göra med det taktiska i att sitta med ryggen åt diskbänken.

Nu: kamma håret
Snart: möte med utbytesgänget
Sen: lunch med syrran på sjukhuset
Ännu senare: kanske taekwondo? Har ännu inte bestämt mig. Om jag inte far kommer jag ha missat träningen i 1,5 vecka. Om jag far kommer jag antagligen smitta ner folk. Och enligt syrrans domedagsföreläsning kommer jag antagligen få hjärtmuskelinflammation och dö också. Och det känns ju inte helt schysst att dels smitta ner alla som ska tävla och dels tvinga dom att ägna viktig träningstid till att bära bort min döda kropp. Men, som sagt, har inte bestämt mig än.

Jag visste väl det

Efter min Sarah Palin-upplevese häromveckan funderade jag på om det skulle kunna vara nåt att använda sig av i framtiden. På Halloween till exempel. Jag har länge planerat att gå som Hulken men att gå som Sarah Palin hade nästan vart ännu bättre. Pojkvännen trodde dock inte på idén, "folk skulle nog inte fatta skämtet". Men ha! Det gör dom!

---> Kolla här!

"När amerikanerna nu förbereder sig för att fira Halloween ligger Palin-peruker, tillika glasögon, på topplistan över populära utstyrslar att klä ut sig i."

Den nakna sanningen

Tog tidig helg idag och strosade runt på stan med syrran istället. Estetiskt lagd som hon är så fotar hon vardagen i svartvitt. Och snäll som hon är så publicerar hon bara de fina bilderna. Här är verkligheten:
Nu: Internationell middag med utbytesstudenter!

Mitt liv som stalker

En kväll för längesen satt jag och klickade sporadiskt på länkar hit och dit och hamnade helt plötsligt på en karta över blogg-Sverige. Jag klickade på en prick på Umeå och hamnade på en främmande killes blogg. Den var rätt kul och efter att ha läst mer eller mindre hela bloggen inser jag att det här rör sig om en manlig motsvarighet till mig, åtminstone humormässigt.

Efter den kvällen läser jag hans blogg då och då och så för någon dag sedan så ser jag honom. Livs levande. Som en riktig människa. Han vet inte vem jag är men jag läser hans blogg. Jättemärkligt. Jag tjuvkikade lite till och från, precis sådär väldigt odiskret som man gör när man kollar på någon i smyg. Ni vet när man bara sveper blicken över luften utan att fästa den på något speciellt. Ett antal diskreta luftsvepningar senare inser jag vad jag är - en stalker.

Ja, så nu är det väl bara att välja något av följande:

1. sluta läsa bloggar överhuvudtaget för att om man någonsin skulle stöta på sin bloggmänniska faktiskt ärligt kunna fråga efter dennes namn/ålder/intressen utan att sitta inne med facit
2. skaffa mig en blottarkappa, solglasögon, kniv och andra stalkerattiraljer och köra på fullt ut
   

Here they come...

Och här sitter jag, tjugo i tre på morgonen. Pigg som en mört. Lyssnar på Suede på youtube och känner mig nostalgisk. Saknar nittiotalet. Blir ännu mer nostalgisk och börjar sakna Termin 4. Och sen spårade jag ur och började sakna lärare jag haft förut. Och nu är det bara Beautiful Ones på repeat medans jag funderar på om jag var för elak idag. Usch. Borde kanske gå och lägga mig istället för att sitta här. Ska ju upp och städa kvarterslokal om några timmar.

Måndag hela dagen

Jag är en martyr idag. Och jag känner min pojkvän alltför bra för att ens försöka hålla upp en trevlig fasad för honom, stackarn. Idag är det verkligen måndag. Allting bara andas rutin. Vakna, kaffe, skola, plugg. Matlåda, basgrupp, jobba, hem. "Hej", "hej", soffa, dö.

Inventerade min väska idag förresten och detta är ett litet urval av vad som fanns däri:

• en lagbok
• fyra kursböcker
• en pärm
• ett anteckningsblock
• tre tuber med läppglans
• åtta pennor
• en matlåda
• en kalender
  
• en vattenflaska
• en thermos
• en bärbar dator
  

Är det konstigt att man är stammis hos naprapaten?

Måndag

Sitter och äter fil och undrar vart helgen tog vägen. Jag gjorde ju inte ens nåt speciellt av den. Planen för idag är först ensamplugg, sen förbereda seminarium med gruppen och sen jobba. Jag har haft mer spännande dagar.

Nu: ploppa in linserna
Sen: fixa matlåda

Hjulet snurrar men hamstern sover

Från en sekund till en annan går jag från djup drömlös sömn till att vara klarvaken.

Någonting har väckt mig. Hjärtat slår 180 slag i minuten och adrenalinet gör att jag andas ytligt.
Rycker tag i något. Stirrar intensivt på föremålet under några sekunder.

Det är en blommig ögonbindel.

Adrenalinet rusar runt i kroppen. Jag blinkar några gånger. Fortsätter stirra på ögonbindeln och försöker räkna ut vad den gör i min hand, sju centimeter framför ögonen. Det var nog inte den som lät. Ser mig omkring. Där ligger mobilen. Aha. Ett SMS.

Vem är du och vad vill du mig!?

Dagens chock

Var och klippte mig igår. Kort. Typ 3-4 decimeter kortare. Och eftersom alla frågar så känns det bra. Jag inser nu att jag egentligen var riktigt dålig på att ha långt hår. Orkade aldrig ha det utsläppt ändå. Dessutom kan man göra mycket mer med kort hår.

Idag när jag stod framför spegeln och testade lite frisyrer så drog jag upp lite hår bak på huvudet och BAM! Sarah Palin. Skitläskigt. Ska definitivt inte ha glasögon och uppsatt hår med snelugg, åtminstone inte samtidigt.

Testing testing

Var ju såklart tvungen att testa mig också... Lite kul att FEM av mina sju "drömjobb" (i brist på bättre ord) finns med. Dock inte det jag utbildar mig till. Och "med flexibel syn på lagar och regler"? Hmm. Dubbelexamen kanske vore på sin plats?

Din personlighetstyp:

Tystlåtna och reserverade. Vill förstå hur saker fungerar. Praktiskt lagda med talang för allt som har med mekaniska ting att göra. Risktagare som lever för ögonblicket. Ofta intresserade av extremsporter, både som deltagare och åskådare. Har enkla och okomplicerade mål i livet. Lojala och moraliska, men med flexibel syn på lagar och regler om så krävs för att få något uträttat. Analytiska och objektiva. Mycket skickliga på att finna lösningar på praktiska problem.

Karriärer som skulle kunna passa dig:

Poliser, kriminalpoliser, patologer, programmerare, systemvetare, dataspecialister, ingenjörer, snickare, mekaniker, piloter, chaufförer, idrottsmän, entreprenörer, brandmän, ambulanssjukvårdare, byggnadsarbetare, tandhygienister, elektroingenjörer, lantbrukare, militärer, övervakare, stålarbetare, transportarbetare.

Testa här för den som vill.

Dagen idag

Dagens kommentar: "Fotboll! Det är ingen sport. Det är en knäskada."

Jahapp, då hade man häcken full igen då. Men jag klagar inte! Först jobb, sen föreläsningar i sju timmar. Två timmar med en man som har skrivit vår delar av kurslitteraturen (guuuruuuu!) och sen fem med en riktigt trevlig (och skönt morbid) rättsläkare.

Har hjärnsmälta just nu, återkommer när jag har nåt på hjärtat.

Min bror - ekorrarnas räddare i nöden

Igår ringde en av mina yngre bröder, Rikard. Han är rätt kul faktiskt. Pratar inte mer än nödvändigt så samtalen blir inte ofta av den filosoferande sorten.

- Hej!
- Hej. Vad äter ekorrar?
- Va?

Här slog mina varningsklockor igång. För den som inte var med den där sommareftermiddagen för ungefär 18 år sedan kommer här ett kort sammandrag:

Liselott ca 5 år och Amanda ca 4 år bygger en fälla på gården. Fällan består av en låda av modellen Big Pack, en pinne att stötta upp ena änden av lådan med och längst ner på pinnen fanns ett snöre fastknutet. I andra änden av snöret sitter Liselott och Amanda och väntar på att deras nya husdjur, ekorren, ska lockas att gå in under den uppställda Big Pack-lådan för att sedan fångas in och tämjas. Efter många minuters väntan kommer den, ekorren. Den smyger sig närmre och närmre och systrarna blir alldeles pända av förväntan: snart kan vi fånga den! När ekorren bara har en liten bit kvar innan den är fast i fällan kommer lillebror Rikard, ca 3 år, springande. Han kastar en sten mot ekorren som skräckslagen flyr upp i ett träd.
- Men Rikard vad gör du? skriker hans storasystrar i kör.
Försökte han rädda ekorren från ett liv i fångenskap? Var han en djurens räddare? Nej.
- Ja skulle duda den.

Min lillebror var alltså redan som treåring ekorrarnas ärkefiende och jag var nu rädd att han hade bestämt sig för att vidareutveckla den egenheten på något mystiskt vis.

- Äter dom russin? Eller nötter? Eller valnötter? Hasselnötter? Talgbollarna var slut.

Det visade sig att en ekorre hade tagit sig in i hans lägenhet. Nu stod han inne på Ica för att hitta något som den kunde tänkas tycka om så han kunde locka ut den igen. Jag kunde inte låta bli att fnissa lite. Ekorrarnas skräck, min stora lillebror som inte ens gillar djur, stod nu inne på Ica för att handla en middag åt en ekorre. Jag blev faktiskt lite rörd.


Det visade sig sen att pappa hade fått avlägsna ekorren i slutändan. Den var mest rädd och jätteliten och vågade inte äta något av vad som erbjöds. Stackarn.

Bosnien del 2 (långt inlägg)

Idag är det kallt och regnigt. Första oktober och med olästa böcker upp över öronen. Kan kan knappt fatta att jag för fem veckor sen låg och guppade Adriatiska havet. Var jag ens där? Var det verkligen jag som badade i genomskinligt varmt saltvatten? Varför njöt jag inte varenda sekund? (För att jag brände mig i solen och hade solsting de sista dagarna, men ändå! Jag borde ha njutit mer.)

Vackraste stället någonsin. Och det var bara vi där.

Hur som helst. "Reseskildringen" som jag började på strax efter vi kommit hem blev ju aldrig riktigt klar. Vad hade hänt nu då? Jo, just ja: Vi hade lämnat Kroatien och åkt buss till Sarajevo där Cecilia fick ett ryck och drog iväg till Budapest och lämnade kvar mig och Kajsa som två lobotomerade små barn. (Känsliga föräldrar varnas härmed för vad som komma skall.)

När vi vaknade den sista morgonen i Sarajevo hittade vi en lapp från Cicci där hon meddelade att hon hade tagit sin pung (fråga inte) och dragit vidare. Under den dagen strosade vi runt i staden, gick på museum och shoppade upp våra löner på böcker och pashminasjalar.

Vy från ett fik.

Runt tiosnåret på kvällen hade vi just ätit klart middagen och gick för att köpa lite frukt och bröd till resan. Sista bussen till Dubrovnik (Kroatien) skulle gå 22.30, men det var lugnt för vi hade gått sträckan förut så vi visste att vi hade gott om tid på oss. Och det, måste jag säga, var nog en av de trevligaste promenaderna jag haft i hela mitt liv. Den var nästan värd det.

Kroatien. Jag: rödflammig, svettig och halvt medvetslös pga värmen. Kajsa: ja, ni ser ju. Gissa vem som är i sitt naturliga klimat?

Med påkopplade ryggsäckar, nya kjolar och sjalar gick vi genom ett varmt och nattsvart Sarajevo. För att ha nåt att göra under promenaden lekte vi en lek som bara kan lekas utomlands: liggaleken. (Fråga inte om du inte verkligen vill veta men Sarajevoborna har nog aldrig sett så glada turister förut.) Efter en stund kände jag hur det knep till i magen. Skit också. Bokstavligt talat. Vi började gå lite fortare. Och äntligen kunde vi se busstationen där framme. Femhundra meter har aldrig känts så långt. Tvåhundra meter ifrån kallsvettades jag. Väl framme på stationen slängde jag av mig ryggsäcken och sprang för att leta en toalett.

Busstationen hade ingen.
Järnvägsstationen - stängd.
Grillen - stängd.
En restaurang full med äldre stirrande män - hade ingen toalett.

I nödens hetta tänkte jag att, skit samma (ursäkta ordvalet), jag bajsar i en buske. Jag känner ingen här, även om nån ser mig så är jag i ett annat land imorgon. Ner med handen i handväskan för att leta en servett, får tag på mobilen istället. Tänker att jag ska kolla hur lång tid jag har på mig... och ser att klockan är 22.35. Doh.

Jag springer för mitt liv tillbaks till busstationen och när jag är inom hörhåll skriker jag till Kajsa att klockan är ÖVER HALV. Samma sekund har hon själv tittat på klockan och insett samma sak, sprungit till hållplatsen och sett att den var tom. Vi har missat bussen. Vi har ingenstans att bo. Vi har betalat biljetterna i förväg och jag har redan fått en ångestattack pga blödande ekonomi den här dagen. Då kom Den Räddande Ängeln.

Han kom i form av en vaktmästare som just skulle låsa busstationen. Med livligt kroppsspråk, desperata miner och ord som "Dubrovnik" och "buss" förstod han problemet. "Taxi!" skrek han och började springa. På de tvåhundra meterna till taxin hade han hunnit skrika ut omständigheterna till en ledig taxichaffis som kastade in oss och våra ryggsäckar i taxin och brände iväg. Genom Sarajevo mitt i natten, genade över refuger, skrämde ihjäl några människor på ett övergångsställe, hittade bussen, körde om denna på höger sida och skrek genom det öppna fönstret åt busschaffisen att han skulle stanna. Vilket han gjorde. Underbara busschaufför. Underbara taxichaffis. Tack gode gud, vi hann med. Men. (Såklart finns det ett "men". Hur skulle jag annars få folk att läsa klart?)

"Har du kontanter?" väste Kajsa på svenska. Nej, det hade jag inte. "Do you take VISA?" Nehej. Av en rent sjuk tur så hade Cecilia gett mig hennes sista 100 kunas. Visserligen fel valuta men jag tror chaffisen insåg att det var det bästa han kunde få i det läget. (Visserligen ca 130 spänn för fyra minuters resa, vilket faktiskt är rätt bra pris, till och med i Sverige.) Han tog pengarna, lade undan pistolen och släppte ut oss ur bilen. (Nej, han hade ingen pistol. Tänkte bara skrämmas lite. Sorry.)

Mitt liv som baglady. Dubrovnik sex på morgonen, något sliten efter nattens action.

Resten av resan gick relativt smärtfritt. Vi sov inte många timmar den natten och dagen efter sov jag hela dagen på stranden, fick solsting och blev tvångsmatad med chips och blåbärsjuice i två dagar. Och det var väl allt. Och jag längtar redan efter nästa semester.

Inte helt fel ställe att ligga och dra sig på.

Feedback

Sitter för tillfället med en utvärdering från jobbet och försöker svara så gott det går på frågorna. Ibland känns det lite svårt dock. Till exempel så ska jag svara på frågor som:

Tycker mina kunder att jag har rätt kompetens för uppdraget? Ja, förhoppningsvis tycker dom inte att jag underkvalificerad. (Jag är mattant.) Möjligen överkvalificerad, men det skulle ju innebära att jag inte har rätt kompetens för uppdraget, vilket ju låter dåligt.

Tycker mina kunder att jag är lyhörd och söker feedback på det arbete jag utför? Oh, svår fråga! Jag försöker verkligen vara lyhörd på jobbet men på vilket sätt skulle jag möjligtvis kunna söka feedback utan att verka störd?

-Var äggen goda idag?
- Eh, ja...
- Den här nya torktekniken jag har börjat med sen vi fick nya disktrasor, är det nåt jag ska fortsätta med tycker du?
- Va? Alltså, skulle jag bara kunna få betala mina två knäckemackor..?
- VAD TYCKTE DU OM MATEN??
*Kunden kastar knäckemackorna i huvudet på mig och går*

Nej, jag får känslan av att den här enkäten riktar sig mer till riktiga anställda och inte till såna som jag. I tron att min åsikt räknas ska jag ändå fortsätta svara på frågor och i brist på annat ska jag ge mig själv högsta poäng.

Tick tack

Lugna veckan fortsätter. Idag har jag mest strosat runt hemma med en kaffekopp i handen och böcker i rättsmedicin uppslagna på vardagsrumsbordet. Jag ägnade nyss en kvart åt att klippa till en bild på en kaffekopp som skulle ingå i den nya headern (heter det så?) och som, när jag väl var klar, inte alls passade in utan fick gå direkt till papperskorgen.

Ska träna om två timmar och börjar redan känna av stressen. Tiden tickar ner. Och det är ju jättekonstigt för det är ju inte som att jag har nåt annat som ska hinnas med innan dess. En sväng förbi biblioteket kanske. Eller inte.

Ja, vad händer nu då? Sängen är redan bäddad och köket städat. Är helt ensam hemma. Tristess. Jag förstår varför hemmafruar ligger med brevbäraren.

Poltergeist

Vi har köpt en ny TV. (Eller vi och vi, Han har köpt en ny TV som Vi använder på lika villor.) Den ser ut ungefär som den förra: svart, platt, kanske lite blankare. Pojkvännen kan förklara in i minsta detalj var som försiggår bakom den där blanka ytan, himla påläst kille faktiskt. Jag är själv inte speciellt brydd. Glad naturligtvis, över att jag utan att bidra med ett enda öre, får nyttja detta teknikmonster precis som jag vill (med vissa undantag: Manchester Uniteds matcher bland annat). Den kan dessutom massa fräna grejer som att "buffra" och "spela in". (Orkar man vänta 20 minuter extra innan man börjar kolla så kan man alltså spola över alla reklamsnuttar i en timme vilket är rätt schysst.)

Men det är en sak den inte kan. Att byta kanal på kommando. ("Det är inte TV:ns fel, det är boxen!" säger Han när jag påpekar det lilla missödet. Whatever.) I lördags till exempel, då ville jag zappa runt lite medan jag åt frukost, men det ville inte TV:n. Nej då var det So you think you can dance jag skulle se på tyckte den. Jag bönade och bad och när den äntligen gav med sig så fastnade jag på TV-shop utan möjlighet att slå över. Det är som att den har ett eget liv.

Teknikmonster på mer än ett sätt

Det här har ju naturligtvis minskat TV-konsumtionen något, vilket förmodligen bara är bra. Det tråkiga är att när Poltergeist (som den numera heter) är på bra humör och låter mig byta kanal så är det bara skit på TV. Såklart.

Inläsningsvecka

Idag är en sån dag som jag kommer längta tillbaka till i höst. Sovmorgon. Frukost i kylen. Soligt och kallt.

Just nu lagar jag mat, tvättar och städar och trivs. Och lyssnar på gamla No Doubt-låtar.

Dagens Onsdag

Dagens present: en alldeles egen mentor!
Dagens citat: "Du sålde din själ! Du sålde din själ för en småbarnsmamma utan jobb." (Apropå att jobba som telefonsäljare istället för att gå på a-kassa.)
Dagens insikt: jag måste börja sluta vara en sån typisk Umeåstudent. I framtiden ska jag ta flyttkartongerna i bilen istället för på pakethållaren. Och gå den lilla biten runt sjön istället för att cykla (med skolväska, kjol, halvpunka, inga bromsar och två koppar kaffe i händerna). Nu ska jag växa upp så folk slutar fnissa när dom möter mig på cykeln.

SMS

Har ett svagt minne av att jag svarade på ett sms inatt... Kollade mobilen och jomenvisst, där var det.

Nej göde är kolla imorgon! Tack att du sa kram!*

Varför är det så att man (eller nåtminstone jag) alltid måste svara i telefon eller på sms direkt, även om man sover? "Nej, du stör inte, jag gör inget speciellt" även fast klockan är fyra på morgonen.

Nåja. Nu: Skola!

*Svensk översättning:
Hej kära syster! Nej, jag glömde kolla efter cykeln. Får göra det imorgon. Tack för att du sa vart den var. Kram och sov gott!

Ja tack hjärna

Gick inget vidare att plugga idag. Inget nytt under solen direkt. Istället för att läsa om lönsamhetsanalyser satt jag och Kajsa istället och jämförde hjärnor. Och det måste jag säga att det är lite läskigt att se hur man ser ut inuti. Jag hade en mindre hjärna än henne men det jämnade ut sig då hon inte hade någon identifierbar hjärnbalk.

Ska inte tjata mer om hur mycket jag hatar företagsekonomi, jag tror nog det har framgått med all önskvärd tydlighet. Istället ska jag dela med mig av en låt som jag gillade så mycket en gång att jag lärde mig spela den på synth.



Idag tog den rosa plastfliken slut när jag skulle flika upp företagsekonomiboken och istället för att börja på en ny flik och skriva med mindre bokstäver fick fliken helt enkelt heta "Lönsamhetsanal". Hihi. Sånt roar mig.

Just me and my brain, haaangin' out...

Idag kände jag mig dummare än nånsin. Alla verkade förstå på en gång men jag fattade inte vad dom snackade om. Visst, jag kan räkna ut siffrorna men jag fattar inte vad siffrorna står för. Trettiåtta procent vaddå? Och vaddå resultat efter finansiella poster? Vad är en finansiell post? Efter ett tag var jag tvungen att gå ut och ringa en vän. Annars hade jag fått antingen magsår eller frispel på gruppen. (Ett helt omotiverat frispel dessutom. Dom försöker verkligen förklara men jag är så efter att det hjälper inte, jag blir bara stressad.)

Påvägen hem ringde jag mamma, bara för att få prata med nån om nåt helt annat, men det slutade med att jag satt och snorade på en sten medans mamma verbalt smekte mig på håret och sa att allt skulle bli bra. Så vuxen är jag.

En hjärna? Eller tarmar?

När jag kom hem hade jag fått en bild på min hjärna på mailen. Som för att övertyga mig om att jag faktiskt hade en. Tack, Psykologiska Institutionen på Stockholms Universitet, det värmde faktiskt.

Nu: krypa in under grabbens arm i soffan
Sen: stanna kvar där

Höstens första sittning

Och så var det ju den traditionella insparkssittningen i fredags. Jag var "äldst" bland mina bordskamrater och som den erfarna T5:a jag ändå är kände jag det som en plikt att tråka ut de stackars barnen med tips för framtiden och anekdoter från förr. Men dom var väluppfostrade allihop och låtsades lyssna intresserat medans jag malde på. Dom kommer gå långt, det känner jag på mig.

Jag fick förresten skäll för mitt dåliga uppförande vid bordet av en förklädd Madalena Ribbing. Det var säkert välmenat men jag kunde inte låta bli att ta illa upp. Frågan är väl vad som är det största etikettsbrottet; att bryta mot de förlegade reglerna eller att påpeka att nån bryter mot de förlegade reglerna? Hur som helst blev jag faktiskt lite sårad i själen och var därför tvungen att äta med fel hand resten av kvällen och slicka på kniven bara för att.


En lite märklig grej var att M under kvällen envisades med att tvätta golven med Sambuca. Vi påpekade att Rex förmodligen tvättade sina egna golv, men hon verkade gärna vilja hjälpa dom med det för Sambucan fortsatte plaska mot golven då och då. Himla omtänksam tjej det där, även om jag tror att Sambuca passar bättre som dryck än som rengöringsmedel.

Överlag var det en trevlig sittning. Lite mer behärskad än sist men vem har sagt att det är något dåligt?

Nu: företagsekonomi (usch usch usch)
Sen: beachvolley med utbytingarna

Idol

Trots att jag är emot Idol av princip (tråkigt, meningslöst, pinsamt, tråkigt) så har jag på senare tid tagit mig på bar gärning med att snegla mot rutan när pojkvännen sitter och kollar. Människorna som försöker sjunga är ju av samma skräp som tidigare men juryn är ju bara så... fin.

Förra året: två knubbiga män med fjollskägg och en hysterisk kvinna som förmodligen hade någon slags bokstavsdiagnos.

I år:

Pappas bortglömda bror som verkar vara lika snäll som min kära far (och som ibland ser ut som att han suger på en spännande vindruva), en tjej utan diagnos och Gary Sinise.

Proffsiga och snälla. Kanske kommer årets Idolplåga vara mindre eländig? Inte helt omöjligt. Inte helt omöjligt.

Dagens uppenbarelse

Vi är redan inne på tredje veckan i skolan. Jag var nära att skriva andra men dubbelkollade almanackan och tydligen var det tre. Tre veckor med företagsekonomi. Tre veckor helt utan juridik. Jag väntar mig nästan att nån ska komma fram till mig och säga "Surprise!! Du får en ekonomexamen istället!"

Det värsta är att jag är sämst på företagsekonomi trots att jag faktiskt läste på företagsgymnasium. Allt det här är egentligen sånt som jag ska kunna, men ack nej. Det enda jag har blivit bra på är att undvika lärarens blick på seminarierna. Läraren frågar hur vi har resonerat, vi svarar och när vi (alltså nån i basgruppen som inte är jag) förklarar hur vi har tänkt lyssnar jag uppmärksamt. För för min del är det första gången jag hör resonemangen. "Aha!" liksom.

Och hela tiden har jag haft dåligt samvete för att jag borde verkligen förstå det här jag har ju ändå läst det på gymnasiet ända tills eftermiddagsfikat idag då det slog mig: Jag hatade det här redan i gymnasiet. Jag hatade det lika mycket som jag hatar det nu och kände mig precis lika dum då som jag nu har gjort varje dag i snart tre veckor. Bara det att då var vi åtta i klassen, inte åttio, och läraren hade tid att förklara för mig vad vi gjorde. (Inte för att det hjälpte, men hon gjorde så gott hon kunde, kära Anita.)

Och det känns grymt skönt att minnas det. För då kanske det inte är så att jag är mycket dummare än resten, det kanske bara inte är min grej. Och har aldrig varit för den delen.

A night at the opera

Var på min första riktiga opera ikväll! En klasskompis var med i Trollflöjten och hade biljetter över och på den vägen var det. Och opera, ja det är väl en sån där grej som man antingen gillar mycket eller inte alls. Förvånande nog upptäckte jag att jag tillhör den första kategorin. Efter den första riktiga sången (om det nu heter "sång" på operor?) så kände jag mig som Sune i Sunes jul när Anna sjöng i kyrkan.



Här är förresten ett klipp från en annan "opera" jag och pojkvännen var på i London för några år sedan; Jerry Springer the Opera. Den visste ni inte fanns va?

Paltfrukost

Jag lever. Ville bara säga det. Har inte haft tid att ens träffa min egen pojkvän senaste tiden och än mindre att skriva någonting här. Men som sagt, jag har inte kolavippat.

Nu: ska jag äta klart frukostpalten som jag fick med mig från paltmiddagen igår
Sen: fyra timmars föreläsning om bokföring (fast jag trodde det var juridik jag läste?)
Senare: det andra taekwondopasset på en och samma vecka efter två års uppehåll!

CSN

Ååååååh är bara så arg på CSN just nu!!! Eller egentligen borde jag väl vara arg på mig själv men jag kan verkligen inte minnas för ett ögonblick att jag har fått nåt papper av dom som dom påstår. Och straffet blir nu att jag snällt får vänta "några veckor åtminstone" innan jag får mina pengar. Jag som redan nu är fattig som ett as med ett saldo som börjar på minustecken. Jag får väl sälja mina njurar eller nåt. Sälja dom och sedan ta ett foto på mitt tomma innanmäte och skicka det till CSN så dom får se vad dom har ställt till med.

Finn ett fel

Bosnien

Lördag
Efter att ha varit på en ö hela dagen var vi jättehungriga och gjorde mer eller mindre en hit n'run på en "restaurang" som drevs av Wayne Rooneys okända tvillingbror. ("Är maten klar?", "Vi skulle kanske kunna få den att ta med?", "Får vi betala i förväg?") Stressade som tusan vann vi förmodligen guld i grenen "Kycklingfilé och strips" på en tid under två minuter, tog en bunt strips i näven, kastade pengar på bordet och sprang till bussen.

Vi åkte till Mostar, fyndade pashminasjalar skrämde slag på mamma via sms och sov som små grisar i ett rum med luftkonditionering.

En del av Mostar som inte har hunnit återställas efter kriget.

Va, fick du också extrem armsvett precis just nu?

Söndag
Under söndagen åkte vi till Sarajevo, åt burek, fick hjärnsläpp av alla valutor och hjälpte en flyende man på hans flykt genom att delvis finansiera hans resa. Än så länge var allt väl. Sen stack Cecilia till Budapest och lämnade mig och Kajsa som två små lobotomerade barn kvar i Sarajevo.

Kroatien

Och så var det ju den där resan.

Tisdag
Y-bussen till Arlanda går 20.40 från Umeå. Klockan är 20.36 och jag sitter längst bak i bussen och har paxat fyra säten till mig och Kajsa. Börjar allvarligt fundera på vart mitt resesällskap håller hus, själv har jag varit på stationen i en halvtimme. Ungefär 20.39 kommer hon instrosande i bussen, as cool as ever, och jag känner mig lite löjlig som nyss höll på att få en hjärninfarkt vid tanken på att behöva lägga mig framför bussen för förhindra avgång.

Onsdag
Tidigt på morgonen kommer vi till Arlanda där den tredje parten i vår trio, Cecilia, möter upp. Helt plötsligt befinner vi oss i Kroatien. Bara sådär liksom. Äntligen skulle jag få uppleva den där väggen alla tydligen går in i när dom lämnar flygplatsen. Och där var den! Inte så påtaglig som jag hade förväntat mig men den gick att känna, absolut. Efter att ha lämnat väskorna hos Tanten och Baby Mara gick vi ner till den hett efterlängtade stranden.

Helt overkligt. Jag vaknade inte ens den här gången.

Första gången jag doppade huvudet i vattnet fattade jag först inte så mycket. Shit vad vad måste ha svettats i ansiktet, tänkte jag när munnen blir alldeles salt av vattnet. Kan det vara solkrämen kanske? Och så, lååångsaaamt, går det upp för mig - jag badar ju i havet. Inte i Nydalasjön. Ungefär samma sekund mindes jag nåt jag hört i skolan för länge sen: saltvatten gör att man flyter. Resten av dagen ägnade jag åt att flyta runt bland alla turister, glad som ett barn och med salt som poppade i öronen.

Utsikten från vårt rum. Vi fick husets bästa rum, lätt.

Cecilia och jag

Torsdag, fredag och lite lördag

Vaknar. Borstar tänderna, packar väskan och promenerar ner till hamnen. Köper en take-away-kaffe och frukt och äter frukost på en båt påväg till ön för dagen. Hittills har resan varit en enda lång dröm av sol och bad. Sen åkte vi till Bosnien.

Ensam

Bangade festen och sitter istället ensam hemma i pojkvännens klarblåa mjukisbyxor, som en gång tillhört Niilivaara IK, och en hålig t-shirt och pillar mig i naveln. Stoppar några kaffekoppar i diskmaskinen, plockar upp tre sjalar från golvet, kollar ett avsnitt Family Guy. Känner lite dåligt samvete över att jag inte följde med som jag hade lovat men njuter ändå över att vara helt ensam för första gången på länge.

Nu drar jag!

Nu ska jag bara jobba en liten stund och sen bär det av! Först Kroatien i några dagar och sen Bosnien-Hercegovina till helgen. Återkommer med rapport!! Hejrå!

Med Pippi i Söderhavet

Snart drar jag , Pippi och C till sydligare breddgrader! (Om man ska vara petnoga så är det mer adriatiska havet än söderhavet, men vem är så noga?) Mamma säger att hon "minsann inte ska oroa sig" vilket betyder att hon kommer oroa sig hur mycket som helst. Pappa muttrade något om "inoljade karlar" och "stringtrosor" så jag har lovat att hålla mig undan såna karlar om dom skulle dyka upp. Syrran lät lite som mamma när hon fick veta att vi inte hade något boende planerat (vi har det nu). Tänk er scenen.

Plats: Claes Ohlsson
Syster: Var ska ni bo då?
Jag: Nä, vi funderar på att ta med ett tält och om vi inte hittar nånstans att bo så tältar vi på stranden. Stranden är lugnt för mig.
Syster (med ryckningar i ansiktet): Jaha (gällt, rösten skar sig på det sista a:et). Jaja, jag ska iallafall försöka hitta mig en cykelhjälm.

Och så traskade vi vidare medan jag spanade efter boende i Claes Ohlssons hyllor och hon letade en cykelhjälm. Efter ett tag blev hon lite lugnare och sa att "jaja, du åker ju med Pippi. Då känner jag mig trygg." Jag förstår hur hon menar faktiskt. Och jag antar att jag i den liknelsen är Annika som har kollat upp exakt vilka försäkringar som gäller och som har med sig Imodium och Resorb i fickan. Men Annika har väl sin charm hon också antar jag. Hoppas jag?

Shorty

Vissa människor har fotografiskt minne, andra kommer ihåg siffror som om de vore tatuerade på hornhinnan deras och vissa har begåvats med den trevliga egenheten att komma ihåg vad folk heter. Men inte jag.

Av någon outgrundlig anledning har jag istället begåvats med ett kusligt bra minne för reklamfilmer. Ska inte gå in på det nu (det är inte speciellt upphetsande om jag ska vara ärlig), men det finns en reklam jag har saknat ända sen barndomen. Ni vet den där IKEA-reklamen med den lille killen som äter jättemycket mat och så gärna vill bli stor som sin basketidol. Youtube bidrar inte med någon lösning, däremot hittade jag faktiskt klippet på en fransk (tror jag?) sida! Den går tyvärr inte att lägga upp direkt på bloggen men HÄR är den för den som vill se.

Här är en annan reklamsnutt som också är himla fin tycker jag. Fast kanske lite morbid om det är begravningsbyrån Fonus som står bakom reklamen...

Jag vill ha Gutenbergs huvud på ett fat, tack

Jag är en boknörd, det erkänner jag villigt. Men idag har till och med jag börjat avsky idioten som uppfann boktryckarkonsten. Jag och Kajsa har ägnat hela veckan åt att packa upp juridiska institutionens bibliotek och igår började vi se ljuset i tunneln. Idag såg vi mörkret igen tack vare oflyttbara hyllplan.

Jag vet inte hur många gånger jag har flyttat runt Svensk Författningssamling från en bokhylla till en annan. Och det, mina vänner, är ganska många böcker och ganska många kilon. Nyss när jag tog en timmes powernap drömde jag att vi var där igen och kånkade och bar. "Långa böcker under 'L', kom ihåg det!"

Att göra

Ahhhhh, har suttit framfört datorn nu och styrt än det ena än det andra i vad som känns som hundra år. Tror min rumpa har skrumpnat ihop vid det här laget. Men men, det är bra att ha en deadline, då måste man verkligen ta itu med saker. Inom en vecka ska jag nämligen:

• göra åtminstone tre examinationsuppgifter till vittnespsykologin (anledningen att jag har så många kvar är bristen på deadlines under sommaren)
• hjälpa K att packa upp resten av ett bibliotek
• leka flyttgubbe
• jobba
• fixa biljett hem från Arlanda (har redan fixat biljett dit och iväg)
• svänga förbi Apoteket och köpa solskyddskräm och sen...
• ... sticka iväg till Kroatien! Min första soliga semester utomlands nånsin!!!
  

Nu när jag ser på listan inser jag att det är mer än vad jag har gjort på hela sommaren. Hm. Trevligt. :)

Nu: räta ut ryggen
Sen: påbörja uppgift 1

Om en vecka.

Den ofrivillige åskådaren

Är det okej att raka bikinilinjen i ett allmänt duschrum?

Jag blev idag en ofrivillig åskådare till när en kvinna avlägsnade generande hårväxt med rakskum och Venusrakhyvel mitt bland oss andra vanliga duschande. Är inte det lite väl intimt eller är det bara jag som helt plötsligt utsåg mig till moralens långa arm?

Goodmorning sunshine

Gick och la mig alldeles för sent igår igen och när klockan ringde imorse ville jag bara dö. Sängen var som kvicksand - ju mer jag kämpade mig upp desto djupare sjönk jag.

När jag kom till jobbet fick jag känslan av att något inte stod helt rätt till. En annan människa var där och gjorde mitt jobb. Och på mitt jobb arbetar man alltid ensam. Jag hade kollat fel på schemat. Igen.

Hur räddar man förresten en sån situation? Det är ju lite svårt att låtsas att man bara droppade in för att hämta nåt man glömt när klockan är halv åtta på morgonen och det är uppenbart att man vaknat för mindre än en kvart sen.

Nåväl, fyra timmar senare vaknade jag, för andra gången den här dagen, i en säng av kvicksand. Men den här gången var jag inte tvungen att gå upp och jag kände mig nästan som en kvinna i vilken amerikansk serie som helst som vaknar fullt sminkad och med kammat hår. Det är inte så glamouröst som man tror förresten, mascaran svider när man gnuggar in den i trötta ögon.

Så gott som ny

Var hos naprapaten idag och jag fattar inte. Jag fattar inte varför jag inte har gått tidigare. Jag fattar inte heller varför inte nån nånstans på nån vårdcentral eller sjukhus där jag har varit nånsin har nämnt ordet naprapat när jag har kommit in med krokig nacke och ond rygg. Nåja. Jag hittade ju honom, naprapaten, till slut.

När han hittade "felet" (sådär efter tre minuter efter att jag kommit in genom dörren) började jag nästan gapskratta. Vridet bäcken, felbelastad rygg, ett ben som var 2 centimeter kortare än det andra. Så simpelt. Att ingen har sett det förut?

Rummet ekade som av krossat knäckebröd när han vred om i mitt renoveringsobjekt till rygg. Och nu känns det som att jag inte har någon rygg överhuvudtaget. Helt borta. Poff. Kvar är bara ett tomrum plus ett två centimeter längre vänsterben.

Frågor man inte vill veta svar på (om dom inte är bra förstås)

När man för en gångs skull engagerar sig i Facebook och loggar in så får man det här kastat i ansiktet:
Mer eftertraktad än mindre än 20 procent av befolkningen. Meningen går ju inte ens ihop. Och två frågor dyker genast upp; Varför har min facebook valt att ställa folk just den frågan? Och vilka har tagit sig tid att svara?

Det är väl lika bra att gå och dra nåt gammalt över sig på en gång.

Och för den som undrar så har jag tagit bort den funktionen nu (som jag inte ens visste att jag hade till att börja med). Jag vill inte riskera att nästa gång jag loggar in få veta svar på oönskade frågor av typen "Tycker du om mig?" och "Tycker du jag är tjock?". Frågor som jag inte ens har tänkt i mitt huvud de senaste åren. Tack Facebook för att du drog tillbaka mig till mitt trettonåriga jags självförtroendenivå.

Dagens fråga

Jag tappade min mobil i backen när jag cyklade och efter det försvann alla mina egna ringssignaler. Frågan jag ställer mig nu är: Kan telefoner få minnesförlust? Och om ja, när kan minnet beräknas återvända?

Tillbaks igen!

Har haft semester ett par veckor och det är därför det har varit lite bloggtorka. Nu när jag är tillbaka i stan igen så märker jag att jag dessutom har blivit folkskygg. Konsert i parken? Nej, bio i mörkret för min del. Klassfest på Ålidhem? Nej, hemmakväll med pojkvännen. Jag känner mig till och med lite blyg när jag loggar in på Facebook.

Men å andra sidan, vad gör väl det? Jag har ju vart i stugan i tio dar utan varken mobil eller internet så det är väl inte så konstigt att jag behöver lite tid för återanpassning.

Veckans mål blir att ta mig ut på minst en social sammankomst. Fortsättning följder.

Frisbeegolf

Hej och hå. Nu har semestern börjat. Två och en halv vecka då jag inte kan jobba ens om jag vill. Trevligt!

För att fira (eller nåt) for vi, jag, T, syrran och hennes karl, och spelade frisbeegolf. På nåt sätt känns det väldigt typiskt Umeå att ha en frisbeegolfbana... Syrrans kille var riktigt duktig, de andra två var duktiga nybörjare och jag var... mindre bra. ("Episkt dålig" som pojkvännen senare beskrev det.) Till att börja med kastar jag som en bäbis. Tio meter åt gången, vilket i sig genast leder till att man förlorar även om man kastar rakt, och in i varje buske som ögat kan nå. Syrran höll på att få huvudet avkapat minst en gång. Nåja. Det finns väl säkert annat jag är bra på. I veckan fick jag till exempel höra att jag gör jag goda ägg.

Här låg min frisbee. Men bara min konstigt nog.

Nu: frukost (klockan 11.43 - sommarlov!)
Sen: ingen aning ty vem vet vad dagen har att erbjuda?

Dagens låt

Jag hörde den här på radion idag och vilka nostalgirysningar jag fick! Vad kan jag ha varit, sex år? Om ens det. Shit alltså.

Orsaken till endel av blåmärkena var förresten...

... DEN HÄR!!!



Jepp, det är jag som snurrar där på bilden. Definitivt värt alla blåmärken!

Måndag

Idag är det ungefär tretton grader varmt och jag var inte bitter en enda sekund över att behöva jobba inomhus. Jobbet går bra, även om risgrynsgröt är ett djävulens påfund. På jobbet är det fortfarande lugnt som i graven och jag och jobbarkompis C stod mest och hängde de två timmar då hon skulle vara "förstärkning" under "lunchrusningen".

- Jag måste gå på toa, du bränner väl inte ut dig under tiden? Höhö.
- Nej, men jag känner ett blödande magsår på gång så skynda dig. Höhö.

På ett ungefär.

Man tittar bort en sekund och så vips!

Dagens infall: Jag gick och slingade håret efter jobbet och är numera mer orangehårig än brunett.
Dagens iakttagelse: Mina ben ser helt förfärliga ut: myggbettsbölder, blåmärken, rivsår, allt omslutet av en fantastisk benvit färgskala. Dessvärre är dom inte nog förfärliga för att jag ska orka göra nåt åt det. Vad skulle man förresten kunna göra..? Klippa av dom?

Språkpolisens långa arm

För några dagar sen fick jag ett brev från jobbet som innehöll en sommarpresent. (Tack jobbet!) Sommarpresenten var ett pocketogram och följaktligen beställde jag en bok. Boken är en svensk version av Eats, shoots & leaves och är en helt perfekt bok att ge bort till en språknörd. Efter att ha läst den blir dock lite skadad. Överallt ser jag numera felstavningar, särskrivningar och andra dåligheter. Här är ett praktexempel jag hittade igår:

Nu är ju inte jag en av dom som får hjärnblödning av att se ett felplacerat kommatecken men det här störde till och med mig. Nån som förstår vad jag menar?

Allt är roligt när man är på jobbet

Det här fnissade jag lite åt idag medan jag fyllde på drycker i personalserveringen där jag jobbar.

Roa mig någon?

Jag har jobbat två gånger idag (nån var sjuk) och jag kan ju lugnt sluta oroa mig för att få magsår. Eventuellt kommer jag få permanenta tristess-skador till följd av överdrivet bänktorkande. Nä, jag ska inte gnälla. Det är ett bra extrajobb. Det är bara väldigt lugnt nu på sommaren. Väldigt lugnt.

Jag är dessutom grässingel för tillfället. Det är jättetråkigt. Internet är numera helt utforskat. Jag har till exempel gjort en massa tester, bland annat ett test som beräknade hur länge man skulle överleva i rymden.



OnePlusYou Quizzes and Widgets

Dagens odiskutabla argument

- Pax att sitta fram för jag är vuxen! säger jag åt åttaåriga lillasyster som buttert sätter sig i baksätet istället. Pappa tittar skeptiskt på mig och jag får av någon anledning känslan av att han ifrågasätter min mognad. Hmm. Kanske fungerar det bara på dom som är under tio...

Sommarvecka hos familjen

Efter en minisemester hos familjen är jag nu tillbaka i björkarnas stad. Tack vare min nya mobil har jag kunnat dokumentera lite!

Jag trodde inte det var möjligt men jag hatar faktiskt SJs regim mer än Connex. Tåget gick tiiidigt men tog ändå längre tid, hade fler byten och var mycket dyrare än tidigare. Att jag bara hade sovit fyra timmar under natten bättrade inte på humöret.
Efter många timmars lyssnande på fjortissnack på tåget var vi äntligen framme i Koskullskulle. Säg det tre gånger i rad om du kan! (Och nu riktar jag mig uteslutande till sörlänningar annars blir det för lätt.)

De senaste dagarna har skor knappt rört mina fötter. Att vara barfota på gräs är underskattat. På bilden: minstebror i lekparken bakom huset.

Jordgubbar och grädde. I rest my case.

Sökes: Personlig coach

Alltså det här med att vara sund och hälsosam och ta tag i sitt liv... Är inte det lite överskattat ändå? Den här sommaren är ju egentligen tänkt att ägnas åt flitigt tränande och mycket solande, men det vette tusan hur det har blivit med det.

Hjärnan: Träna ikväll, jajjamän. Fint väder blev det till och med, en liten löprunda kanske? Undrar om det är mycket folk på gymmet annars skulle man kunna köra ett dubbelpass med löpning och styrke...
Handen (som är helt frånkopplad från hjärnan): Ner i skålen, in i munnen, upprepa.
Hjärnan: ... och så ska jag packa...
Munnen: Mmm, choklad. Det var ju himla gott det här.
Hjärnan: ... och skriva klart uppgiften i vittnespsykologi...
Röven: ... (säger inte så mycket, jäser mest)

Ja ni ser ju. Mycket till självdisciplin som finns här. Not.

Snoozdrömmar

Drömde imorse att jag befann mig i Stockholm och skulle springa Stockholm Maraton. Jag fattade ingenting, hur hamnade jag här? Jag hade ju inte ens hunnit kolhydratladda (som jag har hört att man ska), kan fisk räknas som kolhydrat? Kompisar tittade skeptiskt på mig när jag frågade "tror ni att jag ska försöka eller?". "Du har ju inte ens fått några skador för att du har sprungit jättefort!" säger Karin och skrattar och ungefär exakt då ringer väckarklockan igen.

Vad säger du Amanda, ska vi skaffa oss skador ikväll?

Jag är inte död

... det händer bara inget speciellt värt att skriva om. Eller skulle ni kanske vilja läsa om något av följande?

• Ingående analys av alla Sopranos-avsnitt jag har sett den senaste veckan (43 stycken för att vara exakt)
• Mitt nya liv no. 4632 denna gång inklusive detox
• Vädret (regnigt, blåsigt, soligt)
• Hur jag fick ett spindelnät i ögat idag när jag gick till jobbet

Nej, jag tänkte väl inte det heller.

Nu: dusch (luktar som ett hockeyomklädningsrum för tillfället)
Sen: Sopranos naturligtvis!
Supersenare: kanske något händer som väcker liv i den här bloggen?

Blommorna blommar och nu är det sommar

Nu är det slut med allt sånt här:


Istället kommer det här:

(Halvt vissen blomma på balkong som får symbolisera sommar, sol, 30 graders värme och ledighet!)