På flygande fot

Klockan är nu tio i åtta och jag har befunnit mig på Arlanda sen nästan tre timmar tillbaka. Jag har sovit lite på en bänk, borstat tänderna på toaletten, och köpt den största kaffekoppen som Wayne's kan erbjuda. Sitter nu och inväntar Cissi (som ska köra ut till flygplatsen bara för att hinna hänga lite innan avfärd!) och, såklart, Kajsa (resesällskap, uppsatskompanjon, partner in crime). Inom ett dygn befinner jag mig i Addis Ababa, Etiopien. Hur galet är inte det?

Nu: försöka lära mig hur man bloggar från mobilen (och om det går att göra från utlandet)
Sen: äta en förmodat svindyr flygplatslunch
Senare: Ethiopia baby!

När katten är borta

Tydligen kan jag ju inte lämna landet utan att nåt händer. Förra sommaren dog Michael Jackson när jag åkte till Indien. Nu passar de på att stänga ner min hemstad under tiden jag är på semester i Turkiet. Från och med nu stannar jag hemma. Basta.

Myndighetshumor

- Det heter inte "jag går till jobbet". Det heter "jag skrider till verket".

Hihi.

Det är sånt som man tycker är roligt efter att ha andats myndighetsluft lite för länge.

Så kan man ju inte ha det. Nu lämnar jag landet.

Pris ske Gud, nu kommer skatteåterbäringen!

Ryktet på facebook sprider sig snabbt: man kan kolla sin skatteåterbäring nu! Lika snabbt som en skållad katt var jag inne på Skatteverkets hemsida för att se hur mycket gratispengar jag har att vänta till sommaren. Resultatet? Håll i er nu...

...etthundrafemtiotre kronor! Thailand - here I come! Tänkte jag först. Fast sen tänkte jag: frågan är ju om 153 spänn räcker ända till Thailand?

Efter viss efterforskning på området kan jag nu konstatera att, nej, det gör det nog förmodligen inte. En mer rimlig plats att åka till är istället:



Jörn. Ungdomspris och 2:a klass. Men då får jag ju å andra sidan lite pengar över.

Tillbaka till verkligheten

Om någon har saknat mig de senaste dagarna så har min frånvaro berott på att jag har varit ute på Norrlandsturné i helgen. Mycket trevligt! Dock så bestämde sig min mobil i fredags för att dennes tid var kommen och när jag äntligen fick tag på en lånemobil (tack A och D!) så hade jag fyra meddelanden i röstbrevlådan (alla från samma nummer).

1. "Hej, tänkte bara säga hej..."
2. "Hej din fisgök! Varför svarar du inte?"
3. "Lever du?"
4. "Numret hem till din familj är följande..."

Inte meningen att vara otrevlig men vad gör man när tekniken sviker? Jag är hemma nu iallafall och allt är väl. Önskar bara att helgen hade kunnat vara lite längre.

Vad jag skulle vilja ha läst innan tentan. Väldigt långt från verkligheten idag. Men dagen är lång!

Nu: tentaplugg

Efterlysning

Hmm. För tillfället har jag svårt att koncentrera mig. Min högra skinka har träningsvärk (jag kommer bli asymmetrisk) och jag får det inte att gå ihop med transporter norröver. Jag skulle behöva ta mig från Umeå till Luleå den 19 mars. Gärna också tillbaka till Umeå eller kanske fortsätta norrut till Gällivare och vintermarknaden. Det viktigaste är att jag är i Luleå den 19 mars klockan 16. Känns onödigt dyrt att betala 300 spänn för en enkelresa till Luleå när man kan åka hela vägen till Gällivare för 400... Önskar jag kunde säga att money is not an issue here men det vore att ljuga å det grövsta.

Nån som vet nån som ska färdas norrut och som vill ha trevligt sällskap (dvs mig) med i bilen?

Halvt naken, väldigt exposed och kanske lite rädd.

Överlevde cellprovtagningen trots allt men jag måste säga att det finns trevligare saker att göra en fredageftermiddag. Jag blev inropad av en stor och barsk kvinna som tog hand om mig och sa åt mig att "slappna aaav". ("Slappna aaav kan du göra själv!" tänkte jag högt inne i min hjärna.) Isch. Det är bara nåt väldigt onaturligt i att klä av sig bara sådär. Finns det egentligen någon, utöver blottare då, som gillar ensidig nakenhet? Är man två finns det iallafall en viss reciprocitet i det hela. Fast jag vet å andra sidan inte om det hade vart bättre om hon hade börjat sympatistrippa... Hur som helst.

Fick en mindre fredagsdepression efter det, ("all dressed up and nowhere to go" fast utan att vara dressed up) men den gick över efter att Petter hade peppat mig för London i vår. (Cissi, jag tänkte bo hos dig! Hoppas det är ok.)

Annars har det inte hänt så mycket. Lillasyster är ute och roar sig på jobbfest (tema: "kom som dig själv!") medans jag ligger och äter wasabinötter och kollar Morden i Midsomer. Jag vet att jag har sagt det tidigare men jag älskar verkligen brittiska serier. London i vår kommer med andra ord bli hur bra som helst.

Göteborg

Men va fasen..? Här tar man sig äntligen i kragen och styr upp sitt livs första Göteborgsbesök och hur blir vädret?

Ok, nu råkar jag ju faktiskt gilla regn men ändå. Har hört så väldigt mycket fint om den staden att jag automatiskt blir superskeptisk. (Ärligt talat ska det nog till gubbar så goa att jag vill rulla in mig i dom för att jag ska bli övertygad.)

Jag håller er kanske inte uppdaterade men utlåtande kommer åtminstone i sinom tid. Nu - packa!

Hemresa

Jag har sagt det till manga vid det har laget men jag sager det igen: jag tror aldrig att jag har producerat sa mycket text som jag gjort den senaste veckan. Jag tror till och med att min mer eller mindre permanenta skrivkramp har slappt lite vilket ar hur bra som helst eftersom hosten kommer innebara en hel del skrivande av vad jag har forstatt.

Hur som helst, idag aker vi hem. Sex veckor har gatt fort (ar det redan augusti!?) men samtidigt langsamt. Det kanns som att jag har varit i Indien i flera manader och jag ar verkligen redo att komma hem nu.

Nu: packa
Sen: kopa en extra vaska
Senare: Bangalore airport
Senast: Dehli airport
Jattesent (typ imorgon): Istanbul airport
Verkligen jattesent: Arlanda
For sent for att jag ens ska orka tanka pa det: Norrkoping
... : Roadtrip till Umea!

Fem dagar kvar.

Än så länge händer inte så mycket. Jag får ingenting gjort men lyckas ändå kolla imponerande många avsnitt av Six feet under per dag. Lägenheten är kaos och det är faktiskt enbart mitt fel.

Reseplanen är så gott som klar och reseapoteket svämmar över mitt köksbord.

Planerade att skriva lite mer utförligt men var och klättrade ikväll igen och mina händer/armar är så möra att jag inte orkar hålla ett glas vatten, än mindre skriva... Jag är en martyr idag.

Efter det här var jag till apoteket två gånger till följt av besök på Claes Ohlson och Rusta. Nåt jag har glömt?

Gårdagen

Igår tittade jag på vad som senare skulle visa sig vara den sista havsfilmen (den här gången om sjöborrar) samtidigt som jag lyssnade på en slipmaskin och skakade. Tyvärr förstördes poängen med hela testet av att jag fick så mycket tinnitus av slipmaskinen att jag inte kunde höra hörseltestpipen och vi fick helt enkelt avbryta projektet. Jag får alltså aldrig veta hur det gick för valungen men det kanske var lika bra.

Efter att jag blivit utsparkad från experimentet gick jag och tröstshoppade reselakan med syster och kvällen avslutades så småningom med en utflyttningsfest hos Kajsa följt av en tripp till TC, till Max och till sist hem där jag somnar som en stock halv fyra på morgonen.

Kajsa förenar nytta med nöje genom att putsa fönster samtidigt som gästerna underhålls.

Jag kombinerar nytta med nöje då jag socialiserar samtidigt som jag läser om vandringsleder i Himalaya. Bara åtta dagar kvar nu!

En ledig tisdag i Umeå

Idag har jag bränt alla mina pengar på vaccin och lite på glass. Det sved, kan jag tala om, både av sprutan och rent ekonomiskt. Hittills har jag lagt ca tvåtusen på vaccin och annat som kan vara "bra att ha" när man är därborta och mer lär det bli... Min ekonomi skriker sig till sömns på kvällarna.

Men jag har faktiskt inte bara bidragit till Apotekets omsättning idag, jag har även tjänat lite pengar i forskningens tjänst. Det har jag gjort genom att sitta och hålla i en skakande maskin (som ska likna en slagborr?) i tjugo minuter samtidigt som jag tittade på en naturfilm om hajar. Tydligen skulle det påverka hörseln men det enda jag märkte av var en grym handsvett. (Något som jag såklart var tvungen att tala om för den stackars doktoranden. Ibland är jag så kvinnlig att jag svimmar.)

Sen blev det picknick vid älven och sen när alla andra drog till TC för att dricka öl cyklade jag hem och drack en spektakulär drink gjord på bakterier som förhoppningsvis kommer att aktivera min tarms immunsystem.

Nu: seeen middag
Sen: Six Feet Under-maraton
Imorgon: lyssna på en slipmaskin och titta på hajar i forskningens tjänst

Det löste sig

... precis som jag visste att det skulle! Tjugofem dagar var tydligen bara under högsäsong så nu skulle det vara fixat inom ett par veckor. Så nu kan jag slappna av och bara ha helg (helga?) resten av veckan!

Fredag

Har inte öppnat en bok på hela veckan bortsett från telefonkatalogen, som ju egentligen är en katalog (och även om den var en bok så är jag tveksam till vilken betydelse den har för att hjälpa mig förstå den svenska förvaltningsrätten). Jag jobbade visserligen veckans två första dagar men det ursäktar ju inte de följande dagarnas icke-plugg. Och utan att ha märkt det så är vi inne i tentapluggperiod igen. Har verkligen ingen aning om hur det gick till.

Indien däremot har fått mycket uppmärksamhet från mitt håll den här veckan. Biljetter är bokade, pengar är ihopskrapade (till stor del) och det enda riktigt viktiga nu är att fixa visum. Något som inte är helt lätt, verkar det som. Speciellt inte eftersom det tar 25 arbetsdagar att hantera ansökningen om man skickar in den med post till ambassaden (som ligger i Stockholm). Om 25 arbetsdagar är det den 22 juni. Gissa vilket datum vi åker? I värsta fall får vi väl helt enkelt ta en tripp till Stockholm och hoppas att de inte har utbildningsdag på ambassaden just den dan.

Men det löser sig är temat för hela den här resan och jag ser ingen anledning att lämna ett vinnande koncept.

Bild stulen från go2india.in

Nu: öppna veckans första bok ("Förvaltningsrättens grunder")
Sen: jobba lunchpass
Senare: ringa ambassaden

Var vänlig bifoga foto

Idag var det sista dagen att lämna in ansökan för utbytesstudier och av någon outgrundlig anledning skulle man tillsammans med ansökan bifoga ett foto. (Får dom fula inte åka?) Och som den kameralösa kvinna jag är så får Facebook fungera som mitt fotoalbum.

Här är ett litet urval av helt typiska Liselott-bilder. Vilken av dom tycker ni signalerar mest ambitiös student/självständig ung kvinna/student värdig att nominera till ett utbytesprogram?

Sol ute, sol inne, sol i hjärta, sol i sinne - det är jag det!

Jag tar dagen som den kommer (även om den kommer som en drinkpinne genom näsan).

I glada vänners lag, där trivs jag!

Jag är inte rädd för att prova "äcklig" inhemsk mat.

Jag är väldigt engagerad i fredsrörelsen. Peace! (Vänligen ignorera ordet "party" i pannan.)

Efter ett tag lyckades jag iallafall hitta en hyfsat normal bild, dessvärre tagen ur ett våldsamt grodperspektiv. Men efter att ha skurit bort ca åtta kilo gäddhäng i Microsoft Office Picture Manager så lämnade jag ändå in den tillsammans med ansökningen. Håll tummarna nu!

På resande fot med träsmak i rumpan

Igår kväll lämnade vi, jag och grabben, min familj i Gällivare efter en underbart kaotisk jul för att dra vidare till sydligare breddgrader. (Dock inte så sydliga som man lätt kan få för sig när man skriver "sydliga breddgrader".)

Efter ungefär femton timmars resande sitter vi här och gäspar ikapp vid varsin dator på Arlanda. Vi har lovat varandra dyrt och heligt att från och med nu alltid boka liggvagn på långresor, kosta vad det kosta vill. I natt "sov" vi nämligen sittandes i en vagn knökfull med japanska turister, amerikanska turister och en dam med oanad snarkförmåga. (Önskar att jag hade haft en decibelmätare med mig bara för att kunna bevisa vad som måste ha varit världsrekord.)

Nattens bekvämligheter ledde till en aningen lägre startsträcka på morgonen vilket i sin tur ledde till att vi inte hann gå av tåget i tid utan hamnade i Stockholm i stället. Lite snöpligt men jag tänker som så att med tanke på hur mycket tåg vi ändå åker så skulle det ju vara orimligt att inte nån gång i livet missa att kliva av. Så nu när vi gjort det kan vi helt enkelt bocka av det på listan och fortsätta åka tåg utan att ha oddsen emot oss. Och så fick vi ju faktiskt se lite av Stockholm också och det är ju alltid trevligt.

Nu: kaffe på Waynes om jag får som jag vill
Sen: fortsätta resan till Manchester, sen till Bangor via ytterligare några stopp och byten, för att till sist, om vi har tur, avsluta resan hos svärisarna i Bontnewydd, Wales.
Senare: sova sova sova säng säng säng

Bortkastad kväll

Att träna är bra. Det är hälsosamt och ett mycket bra sätt att pigga upp sig på, för att inte tala om hur bra det är för att bli av med aggressioner. Det kräver dock en hel del av utövaren.

Till exempel är det bra om du har ätit innan så du inte blir trött och arg och svimmar. Det är också bra om du inte har ätit för tätt inpå träningen då resultatet lätt kan bli illamående, mjälthugg och kramp. Man måste alltså planera sitt matintag under dagen för att kunna få ut maximalt av träningen på kvällen.

Att utöva någon form av träning tar även viss tid i anspråk. Du kan behöva ställa in andra åtaganden och/eller tacka nej till erbjudna arbetstillfällen av den enkla anledningen att din kropp förmodligen inte kan vara på två ställen samtidigt.

Det underlättar naturligtvis att befinna sig i själva träningslokalen för att få del av instruktörens instruktioner. Och det var här det brast idag.

Efter gediget matplanerande, taktikvilande, ombytande till lämpliga kläder och placering av kropp på busshållsplats var jag redo att snabbt och smärtfritt ta mig till Gammliahallen för att idka Taekwondo. Jag väntade. Och väntade. Och väntade. Men ingen buss kom.

När klockan var sju minuter i träning kom till slut en buss. Medveten om att jag skulle komma försent klev jag på bussen, betalade biljetten och noterade att jag var på fel buss. Jag satte mig ner. Skulle jag gå av? Nej, jag hade ju redan betalat för biljetten, det skulle ju vara dumt att inte få valuta för pengarna. Så jag satt kvar och bussen rullade iväg.

Medan hållplatserna susade förbi undrade jag om jag skulle gå av och isånafall var. Bussen gick åt helt fel håll och att promenera till Gammlia var inte en ett alternativ om jag inte skulle komma mer än en halvtimme för sent. Det slutade med att jag gick av vid universitetet.

Väl där visste jag inte vad jag skulle göra. Så jag gick till skåpet jag ockuperat i Samhällsvetarhuset och hämtade en bok. Där stod jag med en bok i handen och tårar i ögonen och visste inte vad. Så jag gick tillbaks till busshållsplatsen och åkte hem igen.

Och här sitter jag nu. Och eftersom jag ändå gjorde mig så mycket besvär för en enda bok så antar jag att jag får läsa den då. Och jag som hade tänkt att få slippa skatterätten för en kväll. Jag hatar Umeås lokaltrafik.

Bosnien del 2 (långt inlägg)

Idag är det kallt och regnigt. Första oktober och med olästa böcker upp över öronen. Kan kan knappt fatta att jag för fem veckor sen låg och guppade Adriatiska havet. Var jag ens där? Var det verkligen jag som badade i genomskinligt varmt saltvatten? Varför njöt jag inte varenda sekund? (För att jag brände mig i solen och hade solsting de sista dagarna, men ändå! Jag borde ha njutit mer.)

Vackraste stället någonsin. Och det var bara vi där.

Hur som helst. "Reseskildringen" som jag började på strax efter vi kommit hem blev ju aldrig riktigt klar. Vad hade hänt nu då? Jo, just ja: Vi hade lämnat Kroatien och åkt buss till Sarajevo där Cecilia fick ett ryck och drog iväg till Budapest och lämnade kvar mig och Kajsa som två lobotomerade små barn. (Känsliga föräldrar varnas härmed för vad som komma skall.)

När vi vaknade den sista morgonen i Sarajevo hittade vi en lapp från Cicci där hon meddelade att hon hade tagit sin pung (fråga inte) och dragit vidare. Under den dagen strosade vi runt i staden, gick på museum och shoppade upp våra löner på böcker och pashminasjalar.

Vy från ett fik.

Runt tiosnåret på kvällen hade vi just ätit klart middagen och gick för att köpa lite frukt och bröd till resan. Sista bussen till Dubrovnik (Kroatien) skulle gå 22.30, men det var lugnt för vi hade gått sträckan förut så vi visste att vi hade gott om tid på oss. Och det, måste jag säga, var nog en av de trevligaste promenaderna jag haft i hela mitt liv. Den var nästan värd det.

Kroatien. Jag: rödflammig, svettig och halvt medvetslös pga värmen. Kajsa: ja, ni ser ju. Gissa vem som är i sitt naturliga klimat?

Med påkopplade ryggsäckar, nya kjolar och sjalar gick vi genom ett varmt och nattsvart Sarajevo. För att ha nåt att göra under promenaden lekte vi en lek som bara kan lekas utomlands: liggaleken. (Fråga inte om du inte verkligen vill veta men Sarajevoborna har nog aldrig sett så glada turister förut.) Efter en stund kände jag hur det knep till i magen. Skit också. Bokstavligt talat. Vi började gå lite fortare. Och äntligen kunde vi se busstationen där framme. Femhundra meter har aldrig känts så långt. Tvåhundra meter ifrån kallsvettades jag. Väl framme på stationen slängde jag av mig ryggsäcken och sprang för att leta en toalett.

Busstationen hade ingen.
Järnvägsstationen - stängd.
Grillen - stängd.
En restaurang full med äldre stirrande män - hade ingen toalett.

I nödens hetta tänkte jag att, skit samma (ursäkta ordvalet), jag bajsar i en buske. Jag känner ingen här, även om nån ser mig så är jag i ett annat land imorgon. Ner med handen i handväskan för att leta en servett, får tag på mobilen istället. Tänker att jag ska kolla hur lång tid jag har på mig... och ser att klockan är 22.35. Doh.

Jag springer för mitt liv tillbaks till busstationen och när jag är inom hörhåll skriker jag till Kajsa att klockan är ÖVER HALV. Samma sekund har hon själv tittat på klockan och insett samma sak, sprungit till hållplatsen och sett att den var tom. Vi har missat bussen. Vi har ingenstans att bo. Vi har betalat biljetterna i förväg och jag har redan fått en ångestattack pga blödande ekonomi den här dagen. Då kom Den Räddande Ängeln.

Han kom i form av en vaktmästare som just skulle låsa busstationen. Med livligt kroppsspråk, desperata miner och ord som "Dubrovnik" och "buss" förstod han problemet. "Taxi!" skrek han och började springa. På de tvåhundra meterna till taxin hade han hunnit skrika ut omständigheterna till en ledig taxichaffis som kastade in oss och våra ryggsäckar i taxin och brände iväg. Genom Sarajevo mitt i natten, genade över refuger, skrämde ihjäl några människor på ett övergångsställe, hittade bussen, körde om denna på höger sida och skrek genom det öppna fönstret åt busschaffisen att han skulle stanna. Vilket han gjorde. Underbara busschaufför. Underbara taxichaffis. Tack gode gud, vi hann med. Men. (Såklart finns det ett "men". Hur skulle jag annars få folk att läsa klart?)

"Har du kontanter?" väste Kajsa på svenska. Nej, det hade jag inte. "Do you take VISA?" Nehej. Av en rent sjuk tur så hade Cecilia gett mig hennes sista 100 kunas. Visserligen fel valuta men jag tror chaffisen insåg att det var det bästa han kunde få i det läget. (Visserligen ca 130 spänn för fyra minuters resa, vilket faktiskt är rätt bra pris, till och med i Sverige.) Han tog pengarna, lade undan pistolen och släppte ut oss ur bilen. (Nej, han hade ingen pistol. Tänkte bara skrämmas lite. Sorry.)

Mitt liv som baglady. Dubrovnik sex på morgonen, något sliten efter nattens action.

Resten av resan gick relativt smärtfritt. Vi sov inte många timmar den natten och dagen efter sov jag hela dagen på stranden, fick solsting och blev tvångsmatad med chips och blåbärsjuice i två dagar. Och det var väl allt. Och jag längtar redan efter nästa semester.

Inte helt fel ställe att ligga och dra sig på.

Bosnien

Lördag
Efter att ha varit på en ö hela dagen var vi jättehungriga och gjorde mer eller mindre en hit n'run på en "restaurang" som drevs av Wayne Rooneys okända tvillingbror. ("Är maten klar?", "Vi skulle kanske kunna få den att ta med?", "Får vi betala i förväg?") Stressade som tusan vann vi förmodligen guld i grenen "Kycklingfilé och strips" på en tid under två minuter, tog en bunt strips i näven, kastade pengar på bordet och sprang till bussen.

Vi åkte till Mostar, fyndade pashminasjalar skrämde slag på mamma via sms och sov som små grisar i ett rum med luftkonditionering.

En del av Mostar som inte har hunnit återställas efter kriget.

Va, fick du också extrem armsvett precis just nu?

Söndag
Under söndagen åkte vi till Sarajevo, åt burek, fick hjärnsläpp av alla valutor och hjälpte en flyende man på hans flykt genom att delvis finansiera hans resa. Än så länge var allt väl. Sen stack Cecilia till Budapest och lämnade mig och Kajsa som två små lobotomerade barn kvar i Sarajevo.

Kroatien

Och så var det ju den där resan.

Tisdag
Y-bussen till Arlanda går 20.40 från Umeå. Klockan är 20.36 och jag sitter längst bak i bussen och har paxat fyra säten till mig och Kajsa. Börjar allvarligt fundera på vart mitt resesällskap håller hus, själv har jag varit på stationen i en halvtimme. Ungefär 20.39 kommer hon instrosande i bussen, as cool as ever, och jag känner mig lite löjlig som nyss höll på att få en hjärninfarkt vid tanken på att behöva lägga mig framför bussen för förhindra avgång.

Onsdag
Tidigt på morgonen kommer vi till Arlanda där den tredje parten i vår trio, Cecilia, möter upp. Helt plötsligt befinner vi oss i Kroatien. Bara sådär liksom. Äntligen skulle jag få uppleva den där väggen alla tydligen går in i när dom lämnar flygplatsen. Och där var den! Inte så påtaglig som jag hade förväntat mig men den gick att känna, absolut. Efter att ha lämnat väskorna hos Tanten och Baby Mara gick vi ner till den hett efterlängtade stranden.

Helt overkligt. Jag vaknade inte ens den här gången.

Första gången jag doppade huvudet i vattnet fattade jag först inte så mycket. Shit vad vad måste ha svettats i ansiktet, tänkte jag när munnen blir alldeles salt av vattnet. Kan det vara solkrämen kanske? Och så, lååångsaaamt, går det upp för mig - jag badar ju i havet. Inte i Nydalasjön. Ungefär samma sekund mindes jag nåt jag hört i skolan för länge sen: saltvatten gör att man flyter. Resten av dagen ägnade jag åt att flyta runt bland alla turister, glad som ett barn och med salt som poppade i öronen.

Utsikten från vårt rum. Vi fick husets bästa rum, lätt.

Cecilia och jag

Torsdag, fredag och lite lördag

Vaknar. Borstar tänderna, packar väskan och promenerar ner till hamnen. Köper en take-away-kaffe och frukt och äter frukost på en båt påväg till ön för dagen. Hittills har resan varit en enda lång dröm av sol och bad. Sen åkte vi till Bosnien.