Finn ett fel

Bosnien

Lördag
Efter att ha varit på en ö hela dagen var vi jättehungriga och gjorde mer eller mindre en hit n'run på en "restaurang" som drevs av Wayne Rooneys okända tvillingbror. ("Är maten klar?", "Vi skulle kanske kunna få den att ta med?", "Får vi betala i förväg?") Stressade som tusan vann vi förmodligen guld i grenen "Kycklingfilé och strips" på en tid under två minuter, tog en bunt strips i näven, kastade pengar på bordet och sprang till bussen.

Vi åkte till Mostar, fyndade pashminasjalar skrämde slag på mamma via sms och sov som små grisar i ett rum med luftkonditionering.

En del av Mostar som inte har hunnit återställas efter kriget.

Va, fick du också extrem armsvett precis just nu?

Söndag
Under söndagen åkte vi till Sarajevo, åt burek, fick hjärnsläpp av alla valutor och hjälpte en flyende man på hans flykt genom att delvis finansiera hans resa. Än så länge var allt väl. Sen stack Cecilia till Budapest och lämnade mig och Kajsa som två små lobotomerade barn kvar i Sarajevo.

Kroatien

Och så var det ju den där resan.

Tisdag
Y-bussen till Arlanda går 20.40 från Umeå. Klockan är 20.36 och jag sitter längst bak i bussen och har paxat fyra säten till mig och Kajsa. Börjar allvarligt fundera på vart mitt resesällskap håller hus, själv har jag varit på stationen i en halvtimme. Ungefär 20.39 kommer hon instrosande i bussen, as cool as ever, och jag känner mig lite löjlig som nyss höll på att få en hjärninfarkt vid tanken på att behöva lägga mig framför bussen för förhindra avgång.

Onsdag
Tidigt på morgonen kommer vi till Arlanda där den tredje parten i vår trio, Cecilia, möter upp. Helt plötsligt befinner vi oss i Kroatien. Bara sådär liksom. Äntligen skulle jag få uppleva den där väggen alla tydligen går in i när dom lämnar flygplatsen. Och där var den! Inte så påtaglig som jag hade förväntat mig men den gick att känna, absolut. Efter att ha lämnat väskorna hos Tanten och Baby Mara gick vi ner till den hett efterlängtade stranden.

Helt overkligt. Jag vaknade inte ens den här gången.

Första gången jag doppade huvudet i vattnet fattade jag först inte så mycket. Shit vad vad måste ha svettats i ansiktet, tänkte jag när munnen blir alldeles salt av vattnet. Kan det vara solkrämen kanske? Och så, lååångsaaamt, går det upp för mig - jag badar ju i havet. Inte i Nydalasjön. Ungefär samma sekund mindes jag nåt jag hört i skolan för länge sen: saltvatten gör att man flyter. Resten av dagen ägnade jag åt att flyta runt bland alla turister, glad som ett barn och med salt som poppade i öronen.

Utsikten från vårt rum. Vi fick husets bästa rum, lätt.

Cecilia och jag

Torsdag, fredag och lite lördag

Vaknar. Borstar tänderna, packar väskan och promenerar ner till hamnen. Köper en take-away-kaffe och frukt och äter frukost på en båt påväg till ön för dagen. Hittills har resan varit en enda lång dröm av sol och bad. Sen åkte vi till Bosnien.

Ensam

Bangade festen och sitter istället ensam hemma i pojkvännens klarblåa mjukisbyxor, som en gång tillhört Niilivaara IK, och en hålig t-shirt och pillar mig i naveln. Stoppar några kaffekoppar i diskmaskinen, plockar upp tre sjalar från golvet, kollar ett avsnitt Family Guy. Känner lite dåligt samvete över att jag inte följde med som jag hade lovat men njuter ändå över att vara helt ensam för första gången på länge.

Nu drar jag!

Nu ska jag bara jobba en liten stund och sen bär det av! Först Kroatien i några dagar och sen Bosnien-Hercegovina till helgen. Återkommer med rapport!! Hejrå!

Med Pippi i Söderhavet

Snart drar jag , Pippi och C till sydligare breddgrader! (Om man ska vara petnoga så är det mer adriatiska havet än söderhavet, men vem är så noga?) Mamma säger att hon "minsann inte ska oroa sig" vilket betyder att hon kommer oroa sig hur mycket som helst. Pappa muttrade något om "inoljade karlar" och "stringtrosor" så jag har lovat att hålla mig undan såna karlar om dom skulle dyka upp. Syrran lät lite som mamma när hon fick veta att vi inte hade något boende planerat (vi har det nu). Tänk er scenen.

Plats: Claes Ohlsson
Syster: Var ska ni bo då?
Jag: Nä, vi funderar på att ta med ett tält och om vi inte hittar nånstans att bo så tältar vi på stranden. Stranden är lugnt för mig.
Syster (med ryckningar i ansiktet): Jaha (gällt, rösten skar sig på det sista a:et). Jaja, jag ska iallafall försöka hitta mig en cykelhjälm.

Och så traskade vi vidare medan jag spanade efter boende i Claes Ohlssons hyllor och hon letade en cykelhjälm. Efter ett tag blev hon lite lugnare och sa att "jaja, du åker ju med Pippi. Då känner jag mig trygg." Jag förstår hur hon menar faktiskt. Och jag antar att jag i den liknelsen är Annika som har kollat upp exakt vilka försäkringar som gäller och som har med sig Imodium och Resorb i fickan. Men Annika har väl sin charm hon också antar jag. Hoppas jag?

Shorty

Vissa människor har fotografiskt minne, andra kommer ihåg siffror som om de vore tatuerade på hornhinnan deras och vissa har begåvats med den trevliga egenheten att komma ihåg vad folk heter. Men inte jag.

Av någon outgrundlig anledning har jag istället begåvats med ett kusligt bra minne för reklamfilmer. Ska inte gå in på det nu (det är inte speciellt upphetsande om jag ska vara ärlig), men det finns en reklam jag har saknat ända sen barndomen. Ni vet den där IKEA-reklamen med den lille killen som äter jättemycket mat och så gärna vill bli stor som sin basketidol. Youtube bidrar inte med någon lösning, däremot hittade jag faktiskt klippet på en fransk (tror jag?) sida! Den går tyvärr inte att lägga upp direkt på bloggen men HÄR är den för den som vill se.

Här är en annan reklamsnutt som också är himla fin tycker jag. Fast kanske lite morbid om det är begravningsbyrån Fonus som står bakom reklamen...

Jag vill ha Gutenbergs huvud på ett fat, tack

Jag är en boknörd, det erkänner jag villigt. Men idag har till och med jag börjat avsky idioten som uppfann boktryckarkonsten. Jag och Kajsa har ägnat hela veckan åt att packa upp juridiska institutionens bibliotek och igår började vi se ljuset i tunneln. Idag såg vi mörkret igen tack vare oflyttbara hyllplan.

Jag vet inte hur många gånger jag har flyttat runt Svensk Författningssamling från en bokhylla till en annan. Och det, mina vänner, är ganska många böcker och ganska många kilon. Nyss när jag tog en timmes powernap drömde jag att vi var där igen och kånkade och bar. "Långa böcker under 'L', kom ihåg det!"

Att göra

Ahhhhh, har suttit framfört datorn nu och styrt än det ena än det andra i vad som känns som hundra år. Tror min rumpa har skrumpnat ihop vid det här laget. Men men, det är bra att ha en deadline, då måste man verkligen ta itu med saker. Inom en vecka ska jag nämligen:

• göra åtminstone tre examinationsuppgifter till vittnespsykologin (anledningen att jag har så många kvar är bristen på deadlines under sommaren)
• hjälpa K att packa upp resten av ett bibliotek
• leka flyttgubbe
• jobba
• fixa biljett hem från Arlanda (har redan fixat biljett dit och iväg)
• svänga förbi Apoteket och köpa solskyddskräm och sen...
• ... sticka iväg till Kroatien! Min första soliga semester utomlands nånsin!!!
  

Nu när jag ser på listan inser jag att det är mer än vad jag har gjort på hela sommaren. Hm. Trevligt. :)

Nu: räta ut ryggen
Sen: påbörja uppgift 1

Om en vecka.

Den ofrivillige åskådaren

Är det okej att raka bikinilinjen i ett allmänt duschrum?

Jag blev idag en ofrivillig åskådare till när en kvinna avlägsnade generande hårväxt med rakskum och Venusrakhyvel mitt bland oss andra vanliga duschande. Är inte det lite väl intimt eller är det bara jag som helt plötsligt utsåg mig till moralens långa arm?

Goodmorning sunshine

Gick och la mig alldeles för sent igår igen och när klockan ringde imorse ville jag bara dö. Sängen var som kvicksand - ju mer jag kämpade mig upp desto djupare sjönk jag.

När jag kom till jobbet fick jag känslan av att något inte stod helt rätt till. En annan människa var där och gjorde mitt jobb. Och på mitt jobb arbetar man alltid ensam. Jag hade kollat fel på schemat. Igen.

Hur räddar man förresten en sån situation? Det är ju lite svårt att låtsas att man bara droppade in för att hämta nåt man glömt när klockan är halv åtta på morgonen och det är uppenbart att man vaknat för mindre än en kvart sen.

Nåväl, fyra timmar senare vaknade jag, för andra gången den här dagen, i en säng av kvicksand. Men den här gången var jag inte tvungen att gå upp och jag kände mig nästan som en kvinna i vilken amerikansk serie som helst som vaknar fullt sminkad och med kammat hår. Det är inte så glamouröst som man tror förresten, mascaran svider när man gnuggar in den i trötta ögon.

Så gott som ny

Var hos naprapaten idag och jag fattar inte. Jag fattar inte varför jag inte har gått tidigare. Jag fattar inte heller varför inte nån nånstans på nån vårdcentral eller sjukhus där jag har varit nånsin har nämnt ordet naprapat när jag har kommit in med krokig nacke och ond rygg. Nåja. Jag hittade ju honom, naprapaten, till slut.

När han hittade "felet" (sådär efter tre minuter efter att jag kommit in genom dörren) började jag nästan gapskratta. Vridet bäcken, felbelastad rygg, ett ben som var 2 centimeter kortare än det andra. Så simpelt. Att ingen har sett det förut?

Rummet ekade som av krossat knäckebröd när han vred om i mitt renoveringsobjekt till rygg. Och nu känns det som att jag inte har någon rygg överhuvudtaget. Helt borta. Poff. Kvar är bara ett tomrum plus ett två centimeter längre vänsterben.

Frågor man inte vill veta svar på (om dom inte är bra förstås)

När man för en gångs skull engagerar sig i Facebook och loggar in så får man det här kastat i ansiktet:
Mer eftertraktad än mindre än 20 procent av befolkningen. Meningen går ju inte ens ihop. Och två frågor dyker genast upp; Varför har min facebook valt att ställa folk just den frågan? Och vilka har tagit sig tid att svara?

Det är väl lika bra att gå och dra nåt gammalt över sig på en gång.

Och för den som undrar så har jag tagit bort den funktionen nu (som jag inte ens visste att jag hade till att börja med). Jag vill inte riskera att nästa gång jag loggar in få veta svar på oönskade frågor av typen "Tycker du om mig?" och "Tycker du jag är tjock?". Frågor som jag inte ens har tänkt i mitt huvud de senaste åren. Tack Facebook för att du drog tillbaka mig till mitt trettonåriga jags självförtroendenivå.