Liniment gjorde ung kvinna sinnesförvirrad

Linimentet gjorde nog tricket! (Eller så gjorde överdoserandet att jag blev sinnesförvirrad och tillfälligt färgblind vilket ju också skulle kunna förklara ett och annat.) Jag sprang nämligen min första mil någonsin i söndags!!

Det var förövrigt inte alls meningen. Jag tänkte nämligen som mest pressa mig att springa 7,5 km (det längsta jag sprungit någonsin innan) och skulle därför följa gröna slingan på elljusspåret.

För att riktigt kunna klargöra hur mongo man blir av att springa i allmänhet och av att ha alldeles för mycket liniment i kroppen i synnerhet ska jag nu redogöra, kilometervis, vad som utspelade sig i mitt huvud. I punktform.

• Vid 3,2 km: "Grön markering för den längsta banan och svart för den näst längsta, pff, vilket påhitt!"
• Vid 6,5 km: "Om jag överlever det här ska jag lägga in mig"
• Vid 7,2 km: "Snart, snart, snart"
• Vid 7,7 km: "Kanske hörde jag fel, kanske var den 7,8 km?" (inga ugglor i mossen här inte)
• Vid 8,1 km: "Kanske de har förlängt banan för att..." (kom inte längre än så i tankegången men det kändes som att en fullt rimlig förklaring skulle kunna utgöra slutet på meningen)
• Nånstans mellan 8,1 och 8,5 km: "... vänta nu..." (lång paus, säkert 300 meter lång) "sa inte Anna nåt om att det fanns en 10 km-slinga..? Det skulle ju kunna betyda att eftersom jag valde grönt som är färgen som märker ut den längsta slingan..."
• Vid 8,5 km: "... så kan det hända att jag springer på 10 km-slingan. Hmm. Iofs, 85% är ju ändå Ab-nivå, nu när jag har chansen kan jag ju lika gärna spika!" (Vansinnigt nördigt att tänka i betygstermer men det var det enda naturliga just då.)

Och sist men inte minst...

• Efter 10 km och påväg hem på cykel: "Det värsta som skulle kunna hända just nu är att jag blir överkörd och dör innan jag hunnit regga det här träningspasset på funbeat."