Det blev ingen bokläsning, syrran drog med mig till IKSU istället. Lika bra det.
Påväg dit blev jag oskyldigt avfärdad som Fis-Tjejen av mina grannar. Det var naturligtvis ingenting dom sa men jag hörde nog deras tankar (och deras fniss). Jag åkte faktiskt bara i en hiss som, när dörrarna stängdes, visade sig vara proppfull med fisluft. Nån som använt hissen en kort stund före mig måste ha vart dålig i magen... Riktigt, på gränsen till "för sent...", dålig i magen. Hur som helst, där står jag och nästan kvävs medan hissen sakta åker ner till entreplan. Dörrarna öppnas och in kliver ett par som bor i våningen under mig. Vad göra? Jag stannade till, tittade på dom, dom tittade tillbaks. Ska jag säga nåt? Men vad säger man till några man aldrig pratat med förut? "Det var inte jag"? Så jag säger ingenting och börjar gå.
När jag hunnit en meter bort slår fisluften mot deras näsor och jag hör deras tankar. "Tjejen fes. Hihi".
2 kommentarer:
Hahaha! Det finns en ny, modern uppfinning som kallas för trappor. Där kommer man undan med allt!
Ja men tänk att när nästa klev in och dom stod kvar. Då fick dom skulden. :)
Jag har en liten utmaning till dej i min blogg men bara om du har lust.
Skicka en kommentar