Idag fick jag besök av en sån där old school telefonsäljare, dvs. en riktig människa som kom och ringde på och ville sälja grejer. Pojkvännen hade sekunden innan öppnat dörren påväg ut så det gick liksom inte att fejka att ingen var hemma. Och artig/dum/paff som jag var när han bjöd in sig själv så lät jag honom komma in. Samma sekund som dörren gick igen och en främmande man stod i min hall och tog av sig skorna fick jag panik. Ska han mörda mig nu? Eller rekar han bara lägenheten inför ett inbrott? Jag kunde höra domstolens resonemang dåna i huvudet om hur jag borde ha förstått och hur det även om det är svårt att tänka sig att någon vill bli mördad så kan det inte uteslutas att den tilltalade inte förstod det.Min paranoia till trots så ville han bara sälja uppslagsböcker. Jag förklarade att jag är helt fel målgrupp (student med mininmal inkomst och hela universitetets böcker och databaser till mitt förfogande) men han var ändå väldigt skeptisk till hur någon skulle kunna klara sig utan ett samlingsverk på tio band.
Nåja. Jag tyckte lite synd om honom när han fick packa ner sitt provexemplar i portföljen igen samtidigt som jag var oerhört lättad att över inte vara död eller rånad. Nio timmar senare har jag bearbetat händelsen men för säkerhets skull har jag dörren låst och telefonen nära ifall hans liga skulle komma förbi. Man vet aldrig med dessa medelålders män.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar