Hemavan 2007

Efter tre fantastiska dagar i Hemavan kom vi igår kväll trötta och glada hem. En liten resumé:

Fredag: Fem timmars bilresa tvärsöver landet blev en sex timmars bilresa över landet pga av en borttappad avtagsväg. Chauffören satt tyst och svor i 20 minuter över felkörningen men vi andra satt och oooh-ade och aah-ade hela vägen eftersom utsikten var helt otrolig. Natten tillbringade vi i en hyrd stuga och efter seminarium och bilresa somnade vi ganska tidigt och missade därmed tidernas norrsken.

Utsikten från bilen som orsakade suckar och rop av beundran.

Lördag: Halv nio hade vi packat ihop, lämnat nyckeln till stugan, parkerat bilen och gjort oss startklara. Nu var det dags. Efter 12 kilometers traskande var vi framme vid Viteskalsstugan där vi lastade av packningen och käkade lunch i solen.

Rastpaus på vägen med inslag av nötter och skavsårsplåster.

Kajsa och Karin var störtsugna på berget (Norra Sytertoppen, googla gärna!) och de sprang iväg så fort benen bar. Jag och Hanna tog det lugnt i ungefär en kvart till sen såg inte vi heller någon orsak till att stanna kvar så vi lämnade ryggsäckarna i stugan och påbörjade vandringen uppåt.

Norra Sytertoppen, 1767 meter över havet.

Ju högre vi kom desto läskigare blev underlaget (små stenar, stora stenar, stenar som låg lösa över varandra och jättestora stenar) och det blåste mer och mer. Utsikten var dock helt otrolig och fastän vi vid det laget hade gått nästan två mil i uppförsbacke blev vi så taggade vid tanken av att nå toppen att vi praktiskt taget sprang upp. Eller sprang är väl att ta i, vi riktade in oss på en punkt ca 50 högre upp, högg i med både händer och fötter och nästan kröp upp på vissa ställen för att när vi kom fram till punkten stå och flåsa som djur i någon minut. För att sen göra ännu ett ryck till nästa punkt. Så höll vi på och efter ca två och en halv timme hade vi nått ca 5 km upp på den 7 km långa sträckan.

Som jag sa så blåste det rätt bra (tyckte jag, men det gör det väl iofs alltid på fjäll) och det i kombination med det i mitt tycke väldigt ostadiga underlaget gjorde att jag fick en mindre skräckattack. Nu känns det jättefjantigt men då när jag satt mitt på berget utan något som höll fast mig och vinden som slet i kläderna så undrade jag för ett ögonblick vad i hela friden gör jag här? Titta till vänster: lösa stenar. Titta till höger: lite mer stenar och sen en väldans massa luft och så nästa bergstopp i ögonhöjd. Titta bakåt: ... nej, titta inte bakåt. "Du får se bilderna när vi kommer ner" sa Karin (eller var det Kajsa?) som just då kom ner för berget som räddande änglar.

Vad jag såg när jag tittade till vänster.

Vad jag skulle ha sett om jag hade kollat bakåt.

Väl halvvägs nere fikade vi vid världens vackraste bäck och fortsatte sedan tillbaka till stugan. Innan vi kunde andas ut i värmen från kaminen var vi dock tvugna att ta oss tillbaks över vattnet. På ditvägen hade jag först doppat ena foten, sen andra foten och det slutade med att jag sprang över till andra sidan med vatten upp på vaden. Tack vare ullstrumpor och goretex-skor klarade jag mig en gång, men jag ville inte riskera att bli genomblöt genom att göra om det. Så det enda alternativet var att vada över barfota. Och det, mina vänner, är vad som kallas pure pain.

Kallt som tusan.

Inte längre så kallt eftersom fötterna nu är bortdomnade.

Smärta i sin renaste form; när blodet kommer tillbaka till fötterna.

Kvällen tillbringades i en varm stuga tillsammans med trevligt sällskap och försvarets matpåsar.

Söndag: Hemresedags. De tolv kilometrarna kändes som piece of cake efter bergsbestigningen dagen innan och helt plötsligt befann vi oss vid bilen igen. Under natten hade det regnat och de löv som dagen innan hade lyst upp hela fjället låg nu på backen istället. Det kändes verkligen att vi hade haft tur som hann vara med på den sista sensommardagen.

Ombyte och Savettdusch innan vi satte och i bilen för att åka hem till Umeå igen.