Poltergeist

Vi har köpt en ny TV. (Eller vi och vi, Han har köpt en ny TV som Vi använder på lika villor.) Den ser ut ungefär som den förra: svart, platt, kanske lite blankare. Pojkvännen kan förklara in i minsta detalj var som försiggår bakom den där blanka ytan, himla påläst kille faktiskt. Jag är själv inte speciellt brydd. Glad naturligtvis, över att jag utan att bidra med ett enda öre, får nyttja detta teknikmonster precis som jag vill (med vissa undantag: Manchester Uniteds matcher bland annat). Den kan dessutom massa fräna grejer som att "buffra" och "spela in". (Orkar man vänta 20 minuter extra innan man börjar kolla så kan man alltså spola över alla reklamsnuttar i en timme vilket är rätt schysst.)

Men det är en sak den inte kan. Att byta kanal på kommando. ("Det är inte TV:ns fel, det är boxen!" säger Han när jag påpekar det lilla missödet. Whatever.) I lördags till exempel, då ville jag zappa runt lite medan jag åt frukost, men det ville inte TV:n. Nej då var det So you think you can dance jag skulle se på tyckte den. Jag bönade och bad och när den äntligen gav med sig så fastnade jag på TV-shop utan möjlighet att slå över. Det är som att den har ett eget liv.

Teknikmonster på mer än ett sätt

Det här har ju naturligtvis minskat TV-konsumtionen något, vilket förmodligen bara är bra. Det tråkiga är att när Poltergeist (som den numera heter) är på bra humör och låter mig byta kanal så är det bara skit på TV. Såklart.