Träning

Efter moget övervägande har jag bestämt mig för att träna ikväll. Jag chansar på att hostan är astma eller nåt annat icke-smittsamt och kör på iallafall. Kajsa har (extensivt tolkat) lovat att kånka ut mitt lik om det värsta skulle ske.

Grejen är att jag inte vill vara borta för många träningar för då kommer det bara bli svårare och svårare att komma tillbaks. Tro mig, jag var borta i två år av ingen annan anledning än att det var så länge sen jag var på träningen sist.

Nu: byta om, hoppa på cykel och halka iväg till Gammlia!

Sol är sol om än genom skitiga fönster

Sitter för tillfället i köket och läser om skattepliktiga förmåner. Solen skiner in genom ett skitigt fönster och kaffet står och ångar på köksbänken. Är inte i skolan idag eftersom jag kaskadhostar så fort jag öppnar munnen. Hade tänkt sitta i Röda Rummet och läsa men eftersom det är ett tyst rum (och eftersom jag själv intensivt hatar alla som sitter där med hostningar och snorindragningar) så tänkte jag bespara mig själv några onda blickar och plugga hemma istället. Och för en gångs skull går det bra. Tror det har att göra med det taktiska i att sitta med ryggen åt diskbänken.

Nu: kamma håret
Snart: möte med utbytesgänget
Sen: lunch med syrran på sjukhuset
Ännu senare: kanske taekwondo? Har ännu inte bestämt mig. Om jag inte far kommer jag ha missat träningen i 1,5 vecka. Om jag far kommer jag antagligen smitta ner folk. Och enligt syrrans domedagsföreläsning kommer jag antagligen få hjärtmuskelinflammation och dö också. Och det känns ju inte helt schysst att dels smitta ner alla som ska tävla och dels tvinga dom att ägna viktig träningstid till att bära bort min döda kropp. Men, som sagt, har inte bestämt mig än.

Jag visste väl det

Efter min Sarah Palin-upplevese häromveckan funderade jag på om det skulle kunna vara nåt att använda sig av i framtiden. På Halloween till exempel. Jag har länge planerat att gå som Hulken men att gå som Sarah Palin hade nästan vart ännu bättre. Pojkvännen trodde dock inte på idén, "folk skulle nog inte fatta skämtet". Men ha! Det gör dom!

---> Kolla här!

"När amerikanerna nu förbereder sig för att fira Halloween ligger Palin-peruker, tillika glasögon, på topplistan över populära utstyrslar att klä ut sig i."

Den nakna sanningen

Tog tidig helg idag och strosade runt på stan med syrran istället. Estetiskt lagd som hon är så fotar hon vardagen i svartvitt. Och snäll som hon är så publicerar hon bara de fina bilderna. Här är verkligheten:
Nu: Internationell middag med utbytesstudenter!

Mitt liv som stalker

En kväll för längesen satt jag och klickade sporadiskt på länkar hit och dit och hamnade helt plötsligt på en karta över blogg-Sverige. Jag klickade på en prick på Umeå och hamnade på en främmande killes blogg. Den var rätt kul och efter att ha läst mer eller mindre hela bloggen inser jag att det här rör sig om en manlig motsvarighet till mig, åtminstone humormässigt.

Efter den kvällen läser jag hans blogg då och då och så för någon dag sedan så ser jag honom. Livs levande. Som en riktig människa. Han vet inte vem jag är men jag läser hans blogg. Jättemärkligt. Jag tjuvkikade lite till och från, precis sådär väldigt odiskret som man gör när man kollar på någon i smyg. Ni vet när man bara sveper blicken över luften utan att fästa den på något speciellt. Ett antal diskreta luftsvepningar senare inser jag vad jag är - en stalker.

Ja, så nu är det väl bara att välja något av följande:

1. sluta läsa bloggar överhuvudtaget för att om man någonsin skulle stöta på sin bloggmänniska faktiskt ärligt kunna fråga efter dennes namn/ålder/intressen utan att sitta inne med facit
2. skaffa mig en blottarkappa, solglasögon, kniv och andra stalkerattiraljer och köra på fullt ut
   

Here they come...

Och här sitter jag, tjugo i tre på morgonen. Pigg som en mört. Lyssnar på Suede på youtube och känner mig nostalgisk. Saknar nittiotalet. Blir ännu mer nostalgisk och börjar sakna Termin 4. Och sen spårade jag ur och började sakna lärare jag haft förut. Och nu är det bara Beautiful Ones på repeat medans jag funderar på om jag var för elak idag. Usch. Borde kanske gå och lägga mig istället för att sitta här. Ska ju upp och städa kvarterslokal om några timmar.

Måndag hela dagen

Jag är en martyr idag. Och jag känner min pojkvän alltför bra för att ens försöka hålla upp en trevlig fasad för honom, stackarn. Idag är det verkligen måndag. Allting bara andas rutin. Vakna, kaffe, skola, plugg. Matlåda, basgrupp, jobba, hem. "Hej", "hej", soffa, dö.

Inventerade min väska idag förresten och detta är ett litet urval av vad som fanns däri:

• en lagbok
• fyra kursböcker
• en pärm
• ett anteckningsblock
• tre tuber med läppglans
• åtta pennor
• en matlåda
• en kalender
  
• en vattenflaska
• en thermos
• en bärbar dator
  

Är det konstigt att man är stammis hos naprapaten?

Måndag

Sitter och äter fil och undrar vart helgen tog vägen. Jag gjorde ju inte ens nåt speciellt av den. Planen för idag är först ensamplugg, sen förbereda seminarium med gruppen och sen jobba. Jag har haft mer spännande dagar.

Nu: ploppa in linserna
Sen: fixa matlåda

Hjulet snurrar men hamstern sover

Från en sekund till en annan går jag från djup drömlös sömn till att vara klarvaken.

Någonting har väckt mig. Hjärtat slår 180 slag i minuten och adrenalinet gör att jag andas ytligt.
Rycker tag i något. Stirrar intensivt på föremålet under några sekunder.

Det är en blommig ögonbindel.

Adrenalinet rusar runt i kroppen. Jag blinkar några gånger. Fortsätter stirra på ögonbindeln och försöker räkna ut vad den gör i min hand, sju centimeter framför ögonen. Det var nog inte den som lät. Ser mig omkring. Där ligger mobilen. Aha. Ett SMS.

Vem är du och vad vill du mig!?

Dagens chock

Var och klippte mig igår. Kort. Typ 3-4 decimeter kortare. Och eftersom alla frågar så känns det bra. Jag inser nu att jag egentligen var riktigt dålig på att ha långt hår. Orkade aldrig ha det utsläppt ändå. Dessutom kan man göra mycket mer med kort hår.

Idag när jag stod framför spegeln och testade lite frisyrer så drog jag upp lite hår bak på huvudet och BAM! Sarah Palin. Skitläskigt. Ska definitivt inte ha glasögon och uppsatt hår med snelugg, åtminstone inte samtidigt.

Testing testing

Var ju såklart tvungen att testa mig också... Lite kul att FEM av mina sju "drömjobb" (i brist på bättre ord) finns med. Dock inte det jag utbildar mig till. Och "med flexibel syn på lagar och regler"? Hmm. Dubbelexamen kanske vore på sin plats?

Din personlighetstyp:

Tystlåtna och reserverade. Vill förstå hur saker fungerar. Praktiskt lagda med talang för allt som har med mekaniska ting att göra. Risktagare som lever för ögonblicket. Ofta intresserade av extremsporter, både som deltagare och åskådare. Har enkla och okomplicerade mål i livet. Lojala och moraliska, men med flexibel syn på lagar och regler om så krävs för att få något uträttat. Analytiska och objektiva. Mycket skickliga på att finna lösningar på praktiska problem.

Karriärer som skulle kunna passa dig:

Poliser, kriminalpoliser, patologer, programmerare, systemvetare, dataspecialister, ingenjörer, snickare, mekaniker, piloter, chaufförer, idrottsmän, entreprenörer, brandmän, ambulanssjukvårdare, byggnadsarbetare, tandhygienister, elektroingenjörer, lantbrukare, militärer, övervakare, stålarbetare, transportarbetare.

Testa här för den som vill.

Dagen idag

Dagens kommentar: "Fotboll! Det är ingen sport. Det är en knäskada."

Jahapp, då hade man häcken full igen då. Men jag klagar inte! Först jobb, sen föreläsningar i sju timmar. Två timmar med en man som har skrivit vår delar av kurslitteraturen (guuuruuuu!) och sen fem med en riktigt trevlig (och skönt morbid) rättsläkare.

Har hjärnsmälta just nu, återkommer när jag har nåt på hjärtat.

Min bror - ekorrarnas räddare i nöden

Igår ringde en av mina yngre bröder, Rikard. Han är rätt kul faktiskt. Pratar inte mer än nödvändigt så samtalen blir inte ofta av den filosoferande sorten.

- Hej!
- Hej. Vad äter ekorrar?
- Va?

Här slog mina varningsklockor igång. För den som inte var med den där sommareftermiddagen för ungefär 18 år sedan kommer här ett kort sammandrag:

Liselott ca 5 år och Amanda ca 4 år bygger en fälla på gården. Fällan består av en låda av modellen Big Pack, en pinne att stötta upp ena änden av lådan med och längst ner på pinnen fanns ett snöre fastknutet. I andra änden av snöret sitter Liselott och Amanda och väntar på att deras nya husdjur, ekorren, ska lockas att gå in under den uppställda Big Pack-lådan för att sedan fångas in och tämjas. Efter många minuters väntan kommer den, ekorren. Den smyger sig närmre och närmre och systrarna blir alldeles pända av förväntan: snart kan vi fånga den! När ekorren bara har en liten bit kvar innan den är fast i fällan kommer lillebror Rikard, ca 3 år, springande. Han kastar en sten mot ekorren som skräckslagen flyr upp i ett träd.
- Men Rikard vad gör du? skriker hans storasystrar i kör.
Försökte han rädda ekorren från ett liv i fångenskap? Var han en djurens räddare? Nej.
- Ja skulle duda den.

Min lillebror var alltså redan som treåring ekorrarnas ärkefiende och jag var nu rädd att han hade bestämt sig för att vidareutveckla den egenheten på något mystiskt vis.

- Äter dom russin? Eller nötter? Eller valnötter? Hasselnötter? Talgbollarna var slut.

Det visade sig att en ekorre hade tagit sig in i hans lägenhet. Nu stod han inne på Ica för att hitta något som den kunde tänkas tycka om så han kunde locka ut den igen. Jag kunde inte låta bli att fnissa lite. Ekorrarnas skräck, min stora lillebror som inte ens gillar djur, stod nu inne på Ica för att handla en middag åt en ekorre. Jag blev faktiskt lite rörd.


Det visade sig sen att pappa hade fått avlägsna ekorren i slutändan. Den var mest rädd och jätteliten och vågade inte äta något av vad som erbjöds. Stackarn.

Bosnien del 2 (långt inlägg)

Idag är det kallt och regnigt. Första oktober och med olästa böcker upp över öronen. Kan kan knappt fatta att jag för fem veckor sen låg och guppade Adriatiska havet. Var jag ens där? Var det verkligen jag som badade i genomskinligt varmt saltvatten? Varför njöt jag inte varenda sekund? (För att jag brände mig i solen och hade solsting de sista dagarna, men ändå! Jag borde ha njutit mer.)

Vackraste stället någonsin. Och det var bara vi där.

Hur som helst. "Reseskildringen" som jag började på strax efter vi kommit hem blev ju aldrig riktigt klar. Vad hade hänt nu då? Jo, just ja: Vi hade lämnat Kroatien och åkt buss till Sarajevo där Cecilia fick ett ryck och drog iväg till Budapest och lämnade kvar mig och Kajsa som två lobotomerade små barn. (Känsliga föräldrar varnas härmed för vad som komma skall.)

När vi vaknade den sista morgonen i Sarajevo hittade vi en lapp från Cicci där hon meddelade att hon hade tagit sin pung (fråga inte) och dragit vidare. Under den dagen strosade vi runt i staden, gick på museum och shoppade upp våra löner på böcker och pashminasjalar.

Vy från ett fik.

Runt tiosnåret på kvällen hade vi just ätit klart middagen och gick för att köpa lite frukt och bröd till resan. Sista bussen till Dubrovnik (Kroatien) skulle gå 22.30, men det var lugnt för vi hade gått sträckan förut så vi visste att vi hade gott om tid på oss. Och det, måste jag säga, var nog en av de trevligaste promenaderna jag haft i hela mitt liv. Den var nästan värd det.

Kroatien. Jag: rödflammig, svettig och halvt medvetslös pga värmen. Kajsa: ja, ni ser ju. Gissa vem som är i sitt naturliga klimat?

Med påkopplade ryggsäckar, nya kjolar och sjalar gick vi genom ett varmt och nattsvart Sarajevo. För att ha nåt att göra under promenaden lekte vi en lek som bara kan lekas utomlands: liggaleken. (Fråga inte om du inte verkligen vill veta men Sarajevoborna har nog aldrig sett så glada turister förut.) Efter en stund kände jag hur det knep till i magen. Skit också. Bokstavligt talat. Vi började gå lite fortare. Och äntligen kunde vi se busstationen där framme. Femhundra meter har aldrig känts så långt. Tvåhundra meter ifrån kallsvettades jag. Väl framme på stationen slängde jag av mig ryggsäcken och sprang för att leta en toalett.

Busstationen hade ingen.
Järnvägsstationen - stängd.
Grillen - stängd.
En restaurang full med äldre stirrande män - hade ingen toalett.

I nödens hetta tänkte jag att, skit samma (ursäkta ordvalet), jag bajsar i en buske. Jag känner ingen här, även om nån ser mig så är jag i ett annat land imorgon. Ner med handen i handväskan för att leta en servett, får tag på mobilen istället. Tänker att jag ska kolla hur lång tid jag har på mig... och ser att klockan är 22.35. Doh.

Jag springer för mitt liv tillbaks till busstationen och när jag är inom hörhåll skriker jag till Kajsa att klockan är ÖVER HALV. Samma sekund har hon själv tittat på klockan och insett samma sak, sprungit till hållplatsen och sett att den var tom. Vi har missat bussen. Vi har ingenstans att bo. Vi har betalat biljetterna i förväg och jag har redan fått en ångestattack pga blödande ekonomi den här dagen. Då kom Den Räddande Ängeln.

Han kom i form av en vaktmästare som just skulle låsa busstationen. Med livligt kroppsspråk, desperata miner och ord som "Dubrovnik" och "buss" förstod han problemet. "Taxi!" skrek han och började springa. På de tvåhundra meterna till taxin hade han hunnit skrika ut omständigheterna till en ledig taxichaffis som kastade in oss och våra ryggsäckar i taxin och brände iväg. Genom Sarajevo mitt i natten, genade över refuger, skrämde ihjäl några människor på ett övergångsställe, hittade bussen, körde om denna på höger sida och skrek genom det öppna fönstret åt busschaffisen att han skulle stanna. Vilket han gjorde. Underbara busschaufför. Underbara taxichaffis. Tack gode gud, vi hann med. Men. (Såklart finns det ett "men". Hur skulle jag annars få folk att läsa klart?)

"Har du kontanter?" väste Kajsa på svenska. Nej, det hade jag inte. "Do you take VISA?" Nehej. Av en rent sjuk tur så hade Cecilia gett mig hennes sista 100 kunas. Visserligen fel valuta men jag tror chaffisen insåg att det var det bästa han kunde få i det läget. (Visserligen ca 130 spänn för fyra minuters resa, vilket faktiskt är rätt bra pris, till och med i Sverige.) Han tog pengarna, lade undan pistolen och släppte ut oss ur bilen. (Nej, han hade ingen pistol. Tänkte bara skrämmas lite. Sorry.)

Mitt liv som baglady. Dubrovnik sex på morgonen, något sliten efter nattens action.

Resten av resan gick relativt smärtfritt. Vi sov inte många timmar den natten och dagen efter sov jag hela dagen på stranden, fick solsting och blev tvångsmatad med chips och blåbärsjuice i två dagar. Och det var väl allt. Och jag längtar redan efter nästa semester.

Inte helt fel ställe att ligga och dra sig på.