Bosnien del 2 (långt inlägg)

Idag är det kallt och regnigt. Första oktober och med olästa böcker upp över öronen. Kan kan knappt fatta att jag för fem veckor sen låg och guppade Adriatiska havet. Var jag ens där? Var det verkligen jag som badade i genomskinligt varmt saltvatten? Varför njöt jag inte varenda sekund? (För att jag brände mig i solen och hade solsting de sista dagarna, men ändå! Jag borde ha njutit mer.)

Vackraste stället någonsin. Och det var bara vi där.

Hur som helst. "Reseskildringen" som jag började på strax efter vi kommit hem blev ju aldrig riktigt klar. Vad hade hänt nu då? Jo, just ja: Vi hade lämnat Kroatien och åkt buss till Sarajevo där Cecilia fick ett ryck och drog iväg till Budapest och lämnade kvar mig och Kajsa som två lobotomerade små barn. (Känsliga föräldrar varnas härmed för vad som komma skall.)

När vi vaknade den sista morgonen i Sarajevo hittade vi en lapp från Cicci där hon meddelade att hon hade tagit sin pung (fråga inte) och dragit vidare. Under den dagen strosade vi runt i staden, gick på museum och shoppade upp våra löner på böcker och pashminasjalar.

Vy från ett fik.

Runt tiosnåret på kvällen hade vi just ätit klart middagen och gick för att köpa lite frukt och bröd till resan. Sista bussen till Dubrovnik (Kroatien) skulle gå 22.30, men det var lugnt för vi hade gått sträckan förut så vi visste att vi hade gott om tid på oss. Och det, måste jag säga, var nog en av de trevligaste promenaderna jag haft i hela mitt liv. Den var nästan värd det.

Kroatien. Jag: rödflammig, svettig och halvt medvetslös pga värmen. Kajsa: ja, ni ser ju. Gissa vem som är i sitt naturliga klimat?

Med påkopplade ryggsäckar, nya kjolar och sjalar gick vi genom ett varmt och nattsvart Sarajevo. För att ha nåt att göra under promenaden lekte vi en lek som bara kan lekas utomlands: liggaleken. (Fråga inte om du inte verkligen vill veta men Sarajevoborna har nog aldrig sett så glada turister förut.) Efter en stund kände jag hur det knep till i magen. Skit också. Bokstavligt talat. Vi började gå lite fortare. Och äntligen kunde vi se busstationen där framme. Femhundra meter har aldrig känts så långt. Tvåhundra meter ifrån kallsvettades jag. Väl framme på stationen slängde jag av mig ryggsäcken och sprang för att leta en toalett.

Busstationen hade ingen.
Järnvägsstationen - stängd.
Grillen - stängd.
En restaurang full med äldre stirrande män - hade ingen toalett.

I nödens hetta tänkte jag att, skit samma (ursäkta ordvalet), jag bajsar i en buske. Jag känner ingen här, även om nån ser mig så är jag i ett annat land imorgon. Ner med handen i handväskan för att leta en servett, får tag på mobilen istället. Tänker att jag ska kolla hur lång tid jag har på mig... och ser att klockan är 22.35. Doh.

Jag springer för mitt liv tillbaks till busstationen och när jag är inom hörhåll skriker jag till Kajsa att klockan är ÖVER HALV. Samma sekund har hon själv tittat på klockan och insett samma sak, sprungit till hållplatsen och sett att den var tom. Vi har missat bussen. Vi har ingenstans att bo. Vi har betalat biljetterna i förväg och jag har redan fått en ångestattack pga blödande ekonomi den här dagen. Då kom Den Räddande Ängeln.

Han kom i form av en vaktmästare som just skulle låsa busstationen. Med livligt kroppsspråk, desperata miner och ord som "Dubrovnik" och "buss" förstod han problemet. "Taxi!" skrek han och började springa. På de tvåhundra meterna till taxin hade han hunnit skrika ut omständigheterna till en ledig taxichaffis som kastade in oss och våra ryggsäckar i taxin och brände iväg. Genom Sarajevo mitt i natten, genade över refuger, skrämde ihjäl några människor på ett övergångsställe, hittade bussen, körde om denna på höger sida och skrek genom det öppna fönstret åt busschaffisen att han skulle stanna. Vilket han gjorde. Underbara busschaufför. Underbara taxichaffis. Tack gode gud, vi hann med. Men. (Såklart finns det ett "men". Hur skulle jag annars få folk att läsa klart?)

"Har du kontanter?" väste Kajsa på svenska. Nej, det hade jag inte. "Do you take VISA?" Nehej. Av en rent sjuk tur så hade Cecilia gett mig hennes sista 100 kunas. Visserligen fel valuta men jag tror chaffisen insåg att det var det bästa han kunde få i det läget. (Visserligen ca 130 spänn för fyra minuters resa, vilket faktiskt är rätt bra pris, till och med i Sverige.) Han tog pengarna, lade undan pistolen och släppte ut oss ur bilen. (Nej, han hade ingen pistol. Tänkte bara skrämmas lite. Sorry.)

Mitt liv som baglady. Dubrovnik sex på morgonen, något sliten efter nattens action.

Resten av resan gick relativt smärtfritt. Vi sov inte många timmar den natten och dagen efter sov jag hela dagen på stranden, fick solsting och blev tvångsmatad med chips och blåbärsjuice i två dagar. Och det var väl allt. Och jag längtar redan efter nästa semester.

Inte helt fel ställe att ligga och dra sig på.