Kroatien

Och så var det ju den där resan.

Tisdag
Y-bussen till Arlanda går 20.40 från Umeå. Klockan är 20.36 och jag sitter längst bak i bussen och har paxat fyra säten till mig och Kajsa. Börjar allvarligt fundera på vart mitt resesällskap håller hus, själv har jag varit på stationen i en halvtimme. Ungefär 20.39 kommer hon instrosande i bussen, as cool as ever, och jag känner mig lite löjlig som nyss höll på att få en hjärninfarkt vid tanken på att behöva lägga mig framför bussen för förhindra avgång.

Onsdag
Tidigt på morgonen kommer vi till Arlanda där den tredje parten i vår trio, Cecilia, möter upp. Helt plötsligt befinner vi oss i Kroatien. Bara sådär liksom. Äntligen skulle jag få uppleva den där väggen alla tydligen går in i när dom lämnar flygplatsen. Och där var den! Inte så påtaglig som jag hade förväntat mig men den gick att känna, absolut. Efter att ha lämnat väskorna hos Tanten och Baby Mara gick vi ner till den hett efterlängtade stranden.

Helt overkligt. Jag vaknade inte ens den här gången.

Första gången jag doppade huvudet i vattnet fattade jag först inte så mycket. Shit vad vad måste ha svettats i ansiktet, tänkte jag när munnen blir alldeles salt av vattnet. Kan det vara solkrämen kanske? Och så, lååångsaaamt, går det upp för mig - jag badar ju i havet. Inte i Nydalasjön. Ungefär samma sekund mindes jag nåt jag hört i skolan för länge sen: saltvatten gör att man flyter. Resten av dagen ägnade jag åt att flyta runt bland alla turister, glad som ett barn och med salt som poppade i öronen.

Utsikten från vårt rum. Vi fick husets bästa rum, lätt.

Cecilia och jag

Torsdag, fredag och lite lördag

Vaknar. Borstar tänderna, packar väskan och promenerar ner till hamnen. Köper en take-away-kaffe och frukt och äter frukost på en båt påväg till ön för dagen. Hittills har resan varit en enda lång dröm av sol och bad. Sen åkte vi till Bosnien.