Gröna fingrar

För något år sedan emigrerade min kära pojkväns föräldrar från stan (och lite till) och i samband med det fick vi (läs: jag) ta över min kära pojkväns mammas blommor. Det bör också tilläggas att jag inte har gröna fingrar. Det där med gröna fingrar verkar ha hoppat över just lite mer än en generation och landat på min lillasyster. Mina fingrar är svarta. Dom dödar allt levande i växtväg.

Varför berättar jag det här, undrar ni? Jo, för att inom en snar framtid kommer, i brist på bättre ord, svärmor och svärfar och hälsar på hos oss för första gången. Och jag känner att min (totalt oförtjänta) image som pysslig blomsvärdotter kommer att raseras. Varför? Jo, helt enkelt för att blommorna är döda. Och liken står planterade i degbunkar. I ett mörkt sovrum helt utan dagsljus.

Så vad gör man? Jo, man köper ett gäng krukor, hämtar 20 liter jord från syrran och hugger tag i liken. Rädda det som räddas kan liksom. Och såhär i efterhand kan jag väl säga att det ser hyfsat okej ut. Förutom jordhögarna på golvet och skiten under mina naglar. Blommorna tror jag lever. (Om de inte dog av chock när de äntligen fick vatten.)

Har jag tur så har jag idag räddat min image för ett tag framöver.

Rädda det som räddas kan. Lägg märke till de
vackra degkrukorna.