Idag hade vi det sista seminariet som enad klass. Eller okej, inte helt enad eftersom vi är sisådär 70 personer i klassen och vi har seminarier indelade i grupper, men ändå. Vi har fram till idag åtmninstone varit en klass. Nu är vi bara... fristående kursare på juristprogrammet. Jag hade inte tänkt på det förrän läraren sa det i morse. Efter han hade sagt det lade sig något av en ödesmättad stämning över klassrummet. Eller åtminstone över min del av klassrummet. Eller okej, en ödesmättad stämning lade sig över mig. Frågorna susande till mitt huvud; Har jag tagit för lätt på detta sista seminarium? Borde jag ha avslutat med flaggan i topp? Har jag tagit för lätt på studierna över huvud taget? Vad är klockan, hinner jag köpa kaffe?
För att maximera det andäktiga ögonblicket såg jag mig sedan runt i klassrummet. Och såg mina halv medvetslösa klasskompisar blinka långsamt i morgonsolen på ett sånt där för-tidigt-på-morgonen-jag-är-praktiskt-taget-medvetslöst sätt. Klockan var åtta och ingen verkade ha insett allvaret i att vi nu praktiskt taget splittras. (OBS: det kan hända att jag överdriver lite pga. det allvarliga i att behöva gå upp innan åtta i kombination med latent koffeinbrist.)
Men ändå... Vad fort det gick?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar