Helgen och hälsan som var

Idag är jag som en man som är riktigt förkyld. Extremt ynklig med andra ord. Att det är självförvållat spelar mindre roll, det är bara så himla synd om mig just nu. (Ja, jag sov med öppet fönster med huvudet i största vinddraget. I två nätter med nollgradigt ute... Men vem har inte gjort det?) Om inte pojkvännen varit sjuk han med så hade jag nog tvingat honom att anmäla "vård av sambo" för att ha någon hos mig.

Och medan jag sitter här och hostar så tänker jag på hur duktigt jag ska träna i höst. Jag ska spinna och jag ska springa och bodypumpa och yoga och allt annat som ryms i ett guldkort på IKSU. Mitt nya träningsrika liv började i helgen då jag var uppe i Gve och sprang lassaspåret med brorsan. Efter att ha kommit över den där första chocken då kroppen frågar sig vad den håller på med och ska den dö nu? så kände jag för första gången att "det här kan jag nog göra ett tag!". Brorsan var naturligtvis bara ett ögonblick från att varva mig men det gör inget för jag var så glad ändå och han är ändå tusen gånger mer vältränad än vad jag är. För tillfället. ;)

Annars var helgen som den brukar vara när jag är uppe och hälsar på familjen; tiden går för fort, jag hinner aldrig mer än hälften av vad jag tänkt och allt är smått kaotiskt hela tiden. Och jag tycker det är skittrist att inte alla kan följa med mig tillbaka till Umeå när helgen är över.

Imorgon blir det jobb igen efter en veckas ledighet och det är inget jag ser framemot. Speciellt inte med tanke på att jag inte ens med hälsan i behåll är speciellt glad klockan fem på morgonen. Men jag jobbar bara i högst tre dagar till så det borde jag väl klara av.

Nu: En kopp te framför Big Love
Sen: kraxa mig själv i säng